Arkitektur för åldrande och skörhet

Pandemiutbrottet visade svagheterna i svensk åldringsvård och många funderar nu på hur verksamheten ska fungera bättre. Kanske borde vi även fundera på hur den fysiska miljön, fastigheterna för äldreboenden, ska designas i framtiden?

Grunden till dagens äldreboenden hittar vi i det gamla fattighuset. Mer hemlika miljöer har länge förespråkats, men visar sig nu ge en ökad risk för smittspridning. Hur kan vi skapa ett värdigt boende för de äldre utan att tumma på moderna hygien- och vårdkrav? Vi ställde frågan till Jonas E. Andersson som forskar på åldrandets arkitektur, och är verksam på Institutionen för Urbana Studier på Malmö universitet.

Som nybakad arkitekt i början på 1990-talet var ett av Jonas E. Anderssons första uppdrag att åka runt i en kommun och beskriva hur trevliga äldreboendena var, inte alltid helt enkelt. I ett senare uppdrag med ett hotellkoncept hamnade just trivseln i blixtbelysning från alla håll. Ur dessa motsatta erfarenheter föddes tanken på att forska på området.

Din avhandling innehåller bland annat en historisk genomgång av byggnader för äldre i behov av vård- och omsorg i Sverige – kan du beskriva i grova drag hur det har sett ut?

– Naturligtvis har vi sett en kraftig förändring i synen på samhälleligt stöd till äldre, men byggnaderna har ändå sin grund i fattighuset. Det är ofta bra att leta i historien efter prototyper till varför byggnader ser ut som de gör idag och många tankar från fattighuset finns kvar rumsligt när det gäller hur man bygger för äldre även i dag.

–  Det gamla fattighuset märks i dagens äldreboende genom en sträng fixering vid typlösningar och ytoptimering, och att ekonomiska överväganden alltid övertrumfar behoven. Men även genom att detta egentligen är en boendeform som ingen vill bo i, eftersom konnotationen är åldrande, beroende, sjukdom och livets slut.

Jonas E. Andersson

Vid sekelskiftet 1900 sammanfaller samhällsideal och estetiska ideal i en allmän uppfattning att en viss arkitektur kan påverka människan och att man med rätt typ av byggnad kan reformera samhället och skapa goda samhällsmedborgare, förklarar Jonas E. Andersson. Den som hade fattigvårdsstöd, tappade sina rättigheter, ett stigma som låg tungt över de första ålderdomshemmen som ersatte fattighusen.

– Det är först när vi får allmän folkpension 1948 som synen på ålderdomshemmet börjar förändras genom att man fick ha kvar sina medborgerliga rättigheter och inte längre blev omyndigförklarad. I det moderna ålderdomshemmet efter 1948 fick man till och med ha med sig sina egna möbler.

Upptakten till att skapa bättre former för boenden för de äldre är en arkitekttävling som Svenska fattigvårdsförbundet utlyste 1907.

Under uppbyggnaden av folkhemmet är vård och omsorg av äldre en viktig del av socialpolitiken. Reformer av sociallagstiftningen skapar hemtjänst och statsbidrag skapar möjlighet att tillgänglighetsanpassa hemmen. Under 1960-talet blev ålderdomshem som planerats enligt anvisningar från 1948 alltmer otympliga, bland annat saknades individuella badrum och tvättmöjligheter. Under 1970-talet började man kritisera de stora långvårdsklinikerna på sjukhusen, där vissa äldre personer tvingades bo kvar till livets slut. Som ersättning för de geriatriska klinikerna och de otidsenliga ålderdomshemmen anordnades det en arkitekttävling 1979 om lokala sjukhem som ett alternativ till den gamla tidens ålderdomshem.

Vid Ädel-reformen 1992 flyttas sedan ansvaret för äldreomsorgen från landstingen till kommunerna och äldre ålderdomshem byggs om så att varje boende fick en egen fullvärdig bostad.

– I början av 1990 talet menade medicinska experter att åldrandet främst skulle komma att handla om hjärt- och kärlsjukdomar eller rörelseinskränkningar. Istället är det demenssjukdomar som ökat kraftigt. Den kommunala äldreomsorgen har därför blivit dyrare än vad som förutsågs. Idag är ofta en demensdiagnos det enda sättet att få en lägenhet i ett äldreboende. Samtidigt har den individuella boendeytan för vårdtagaren blivit mindre. Jag har sett lösningar där ytan är nere på 12 kvadrat, har man en sjukhusssäng så finns det i princip inget utrymme kvar för att möblera med egna möbler.

– Idag är äldreboendet som boendeform alltför beroende av en viss en diagnos, företrädesvis demens. Vad som händer efter corona är troligen att man måste se över hur arbetsmiljön och vårdhygieniska krav även ska få plats i äldreboendets hemtrevnad. Det stora dödstalet på grund av COVID-19 i äldreboendet är inte specifikt för Sverige, även till exempel i Frankrike har man fått in smittan på särskilda boendeformer för äldre.

Vad ska man göra för att det ska funka bättre?

– Enligt mitt sätt att fundera kring de nya moderna äldreboende blir personalens arbetsmiljö och lokaler i den hemlika miljön det viktigaste. Hur ser det till exempel ut när de kommer till arbetsplatsen, när de byter från vardagskläderna till arbetskläder. Jag skulle även vilja inkludera LSS-boenden i tankarna – boendelösningar enligt Lagen om särskilt stöd till vissa funktionshindrade personer – de har stora likheter med äldreboendena. Lokaler för personal placeras ofta på ett annat våningsplan eller i en annan byggnad för att främja hemkänslan i själva boendet. Men det skapar svårigheter att uppfylla vårdhygieniska krav. Man behöver även tänka mer kring boendets ventilation, kanske kan man jobba med byggmaterial som renar inomhusluften, till exempel lerhaltiga material.

–    Samtidigt har det gått fel när det är så små rumsmått att man tappar möjligheten att iscensätta hemmet för den personen som har demens – man är ju ändå på någon nivå medveten om var man är. Igenkänning i den mån att man vet vad rummet används till är viktig, för att bättre förstå hur man ska agera i rummet. Dessutom skulle generösare rumsmått skapa en större flexibilitet i byggnadens användning över tid; måste ett äldreboende alltid vara ett äldreboende, eller kan det börja som studentboende, bli ett LSS-boende och sedan ett äldreboende?

Har du några goda exempel?

– Efter den här epidemin får vi väl säga att alla exempel idag egentligen är dåliga eller mindre bra! Jag har ofta återvänt till äldreboendet Flottiljen i Järfälla kommun, som är ett resultat av en arkitekttävling. Där finns en fusion av arkitektvisioner och en väldigt tydlig vision från den lokala vård- och omsorgsförvaltning hur man vill se på sambandet mellan människa, åldrande, vård- och omsorg och miljön. Flottiljen är ett väldigt uppskattat äldreboende av både boende, anhöriga och personal. Det invigdes 2010 – ungefär samtidigt som min far fick sin demensdiagnos och gick in i en svårare fas. Vårt problem var att boendet han fick en plats på inte var så bra. Det var en hemlik miljö, men det var väldigt många smittor på avdelningen. De kom troligen från besök från anhöriga, men också genom personal som ofrivilligt kunde ta med sig smittor från skola eller förskola. Generellt blir man ju känsligare med åren, och han blev ofta sjuk men hade även problem med att känna igen sig, och kände sig väldigt orolig och övergiven. Detta kanske är det svåraste med äldreboendet, på något sätt så vet alla att det är sista steget i ens boendekarriär. Det är nog därför det kan vara svårt att diskutera den här boendeformen.

Statistiskt sett är demensdiagnos idag en fribiljett för att få ett äldreboende och ofta får de äldre en lägenhet där i ett kritiskt skeende av sin sjukdom. Flytten är omtumlande och de kanske bara bor ett par månader eller max 1,5 år på boendet.

–  Under 1980-talet tittade en japansk forskare på KTH på äldre personer som flyttade till serviceboende som det hette då. De som klarade flytten bäst var de som lyckades anpassa sig till den nya miljön genom att återupprepa möbleringsmönster som de haft tidigare. Att flytta till ett nytt boende är en stress i sig och som demenssjuk är man skör och känslig. Sjukdomen förändrar ens livsmönster och den som haft en aktiv livsstil, blir mer stillasittande och isolerad.

–Utmaningen när man pratar om utformning och hälsoaspekter är att det inte går att säga att en viss miljö kommer att ge generellt positiva hälsoeffekter, vi är alla olika som individer. När det gäller demenssjukdomar uppstår ofta kroppslig oro och ett behov av att gå av sig oron, därför är tillgång till utemiljö, trädgård och gemensamma inomhusrum viktigt.

Vilka tips har du till beställaren och arkitekten? Vad får man inte missa när man utformar goda boendeformer för äldre?

–  Min forskning visar att det viktigaste är att ha en bra dialog mellan arkitektkompetensen och vård- och omsorgskompetensen. Vi har liknande språkbruk; vi pratar om estetik och etik, men gör olika tolkningar av vad det innebär i praktiken. Arkitektyrket strävar efter att göra generella lösningar medan vård och omsorg arbetar för att ge en individbaserad vård- och omsorg efter den äldre personens särskilda önskemål. Som yrkespersoner blir arkitekterna och omsorgsbeställarna talespersoner och uttolkare för vad äldre personer kommer att behöva av sin miljö, men även av personalens behov.

–  Men det bästa vore förstås att man löser demensens gåta, på något sätt verkar andra åldersrelaterade problem lättare att hantera än dem som agerar på den mänskliga hjärnan.