Det började på 1950-talet med Tufsen och Ägget och fortsatte med lekutställningen Modellen och Byggleken och nu, efter några decennier av stiltje, anlitas konstnärer återigen allt oftare för att skapa lekmiljöer, lekskulpturer och lekredskap för barn. Vad kan konsten tillföra lekplatsen? Hur ser det nya lekmiljöerna ut? Vad säger konstnärerna själva om leken?

Sveriges första lekskulptur, Tufsen, skapades av Egon Møller-Nielsen i samarbete med Stockholms stadsträdgårdsmästare Holger Blom, år 1949. För Møller-Nielsen var konstens roll det offentliga rummet att ” att bringa oss tillhanda livet”. Han skapade lekskulpturerna Tufsen och Ägget utifrån ”barnets lust att gömma sig, att rutscha utför och klättra högt för att få känsla av fara.”

Byggleken och lekutställningen Modellen – modell för ett kvalitativt samhälle som visades på Moderna museet 1968 utgick precis som Møller-Nielsen från att barnen skulle få möjlighet att testa sina gränser. I grunden låg ny forskning om betydelsen av den fria leken för barns motoriska och kognitiva utveckling.

Sedan några decennier ser majoriteten av Sveriges lekplatser i stort sett likadana ut; en sandlåda, gungor, en rutschbana och kanske en klätterställning. Lekredskapen känns ofta igen då de kommer från en handfull producenter. Hur blev det så? I huvudsak har två premisser tillåtits styra svenska lekplatsers utformning och innehåll; maximal säkerhet och minimalt underhåll. Barnen ska under inga omständigheter kunna skada sig på lekplatsen och det ska kosta så lite som möjligt att drifta och underhålla den. Om den är rolig, utmanande, stimulerande och gynnsam för barns utveckling har varit mindre angeläget.

Men på senare tid verkar larmen från landskapsarkitekter, folkhälsoexperter och forskare på barns utveckling och välbefinnande börjat få allt större gehör hos politiker, beslutsfattare och tjänstemän; vi måste skapa bättre och mer stimulerande lekmiljöer för barn – de måste få möjligheten att röra sig mer fritt, få utmaningar och upplevelserikare platser att vistas på. Barnen har också, i enlighet med Barnkonventionen, rätt att vara med och skapa dessa miljöer själva.

Konstnärernas kompetens att skapa tredimensionella upplevelser samt deras vana att leda och arbeta i kreativa processer, gör dom väl lämpande att tillsammans med forskare, landskapsarkitekter, stadsplanerare och arkitekter bidra till att utveckla framtidens lekplatser och lekredskap. Det är därför glädjande att se att de sedan några år allt oftare ges den här typen av uppdrag.

I Björns trädgård vid Medborgarplatsen i Stockholm står till exempel sedan några år en grupp hundskulpturer med självlysande ögon. Det är konstnären Torbjörn Bergs lekskulpturer ”Hot dogs” som lever upp till namnet genom den värmen de bokstavligen utstrålar. De kan värma så väl frusna händer som själar. Konstnären Backa Carin Ivarsdotter har skapat en lekskulptur som består av 36 limträpelare med olika färg på varje sida till förskolan Kristallen i Nacka. När barnen rör sig runt i skulpturen ändras dess färg och karaktär. Den utmanar barnens motorik och ger en sinnlig upplevelse samtidigt som den är en identitetsmarkör för förskolan. Backa Carin har även haft uppdraget att skapat miljön i barnbassängen i Sundbybergs nyrenoverade simhall. Här möter besökarna ett oväntat sagoland i regnbågens alla färger som väcker fantasin och leken på ett helt annat sätt än de föreställande pingvinerna och delfinerna som möter barnen på alla andra simhallar. På torget i Bagarmossen står konstnären Dan Wolgers jättelika prinsesstårta som har kanat av sitt fat. Wolgers kallar det ett tårtkalas som har gått snett. Den rosa marsipanrosens fem kronbladen bildar siluetter av jorden kontinenter.

Humorn, det oväntade och det unika är egenskaper som alla dessa exempel bidrar med i den offentliga miljön där barn vistas. Det är kvaliteter som behövs i staden.  Konstnärerna och den konstnärliga processen kan, om den ges möjlighet, bidra till att höja kvaliteten på lekmiljöer och lekredskap i offentliga miljöer och den kapaciteten är en underutnyttjad resurs.

Vilda lekar i Dungen

Konstnären Ruben Wättes projekt Dungen på Råby i Västerås år 2016 är ett exempel på hur den konstnärliga processen skapar plats för lek, kreativitet och skapande. Wätte och hans kollegor fyllde en skogsdunge med virke, verktyg och annat material, och bjöd in barn och vuxna i närområdet att komma och skapa fritt. Under fyra sommardagar blev Dungen en plats för vilda lekar, fritt skapande, lustfyllt lärande och kreativt skapande. Här fick ett slags konstnärligt kaos råda som gav nya upplevelser och utmaningar. Projektet var ett initiativ av bland annat Västerås konstmuseum och Konstfrämjandet Västmanland.