Som en gång varit äng..

I sommar växer en äng fram på Exercisplanen utanför ArkDes och Moderna Museet på Skeppsholmen. Den grå asfaltytan har fyllts med runda grönskande former och bland ängsblommorna surrar trinda humlor. Linda Tegg är konstnären bakom installationen Infield och vi ringde upp henne hemma i Melbourne för att prata om hennes fascination för gräs och ängar.

– I Australien fanns gräsmarkerna långt innan de europeiska bosättarna dök upp. De såg värdet i de fina betesmarkerna, men förstod inte den unika artrikedomen eller att ursprungsbefolkningen hade brukat jorden i tusentals år, säger Linda Tegg. Inne i stan är det i dag svårt att hitta spår av den ursprungliga naturen, och Melbournes parker ser snarare ut som engelska trädgårdar med välklippta gräsmattor och europeiska träd.

Under 2014 hade Linda Tegg ett arbetsstipendium på State Library Victoria i Melbourne och skapade då installationen Grasslands på trapporna till den stora entrén. Den skulle påminna om det förlorade landskap som ersatts med biblioteket, men det fanns väldigt lite dokumentation av hur det kunde ha sett ut på platsen tidigare och Linda började utforska gräs- och ängsmarker och har sedan dess inte slutat.

– Vi ser oftast plantor som individer men i ängsmark fungerar de snarare i grupp, som växtsamhällen. Denna samexistens är unik. Ängsmarker är bland de mest artrika miljöer som finns i världen och jag tycker att det är intressant att de är en produkt av mänsklig aktivitet, och att de har skapats i samklang med mänskliga behov.

Naturen har alltid funnits med i Linda Teggs konst. I de tidiga verken fördjupade hon sig i hur naturens system ser ut, hur samhället skapar en viss ordning och hur bilder förhåller sig till det.

– Med mina installationer och performances kunde jag röra om och ändra narrativet, för att se vilka andra perspektiv som är möjliga; vad är natur och det naturliga, hur ser man på det och hur uppstår det?

Installationen på Excerisplan är ett led i ArkDes arbete med Rådet för hållbara städer, där flera myndigheter arbetar tillsammans i syfte att stärka kommunernas förutsättningar att utveckla levande och hållbara städer. Vi befinner oss i den sjätte massutrotningen av arter på jorden och FN har deklarerat år 2020 som ett ”superår för biodiversiteten”. Med Infield vill ArkDes med hjälp av konsten öppna upp ett samtal om biologisk mångfald. Linda Teggs installation är 300 kvadratmeter – en yta lika stor som den offentliga parkmark vi har per person i Sverige, men den är förstås väldigt ojämnt fördelad. I Stockholm ligger det på cirka 100 kvadratmeter, i den täta stadsdelen Liljeholmen ynka tre kvadratmeter.

– Det är snart ett år sedan som ArkDes kontaktade mig första gången. Ann Maudsley som är forskningskoordinator är också från Melbourne och hade sett mitt första arbete med Grasslands, säger Linda Tegg.

– När jag började min research läste jag några artiklar av Ove Eriksson som är professor i ekologi vid Stockholms universitet. Han har väldigt intressanta perspektiv på hur människor genom tiderna påverkat ängsmarkerna. Och när jag kom till Stockholm tog jag kontakt med honom.

Ove Eriksson hjälpte Linda Tegg med den historiska och ekologiska bakgrunden till dessa marker, bland annat varför de är så artrika och tillsammans med Anna Pettersson som är trädgårdsmästare på Institutionen för ekologi, miljö och botanik gav han förslag på vilka arter som skulle planteras. Han gav också installationens caretakers en kort kurs i fodermarkernas historia och ekologi.

– Det blev ett fint samarbete med att ta fram artlistan och skapa en miljö där plantorna kan ha det bra! Caretakers kommer att vara i odlingarna varje dag, de ser vad som händer med växterna och pratar med besökarna.

– Genom att samla de här växterna på Excerisplan vill jag förkroppsliga utrymmet och låta arter mötas; människor, växter och andra livsformer som dras till platsen. När tid och plats delas så kan det öppna upp för nya perspektiv och en parkeringsplats kan plötsligt rymma hundratals arter. Infields uppstår nära mänsklig aktivitet, och det är ofta det som finns nära som vi kan bry oss om. För mig finns det något hoppfullt i dessa växtsamhällen.

Linda Tegg växte upp i en förort till Melbourne, en stad som är väldigt mycket av en konstruktion, snarare än organiskt framväxt. Hon beskriver de första bilderna av staden, med bara rutnät av vägar och tomter på en sluttning.

– Bilderna förklarar ganska väl hur Melbourne blev till som stad. Om man promenerar runt i de centrala delarna är den tät och livfull, med ett spännande nattliv och byggprojekt igång överallt. Det känns kosmopolitiskt. Men det är samtidigt svårt att hitta platser att knyta an till, det är en väldigt designad stad.

Samma sak gäller för parkerna som inte är ihopkopplade med landskapet i delstaten Victoria, utan har en helt annan växtlighet.

– Staden har tagit bort platsens inneboende kvaliteter. Kolonisatörernas kritiska blick på det australiensiska landskapet har gjort att många generationer människor kämpat med vad det naturligt sköna i naturen kan vara.

Men nu dyker det upp allt fler gröna tak i centrala stan, ofta med ursprungliga växer som knyter an till det omgivande landskapet.

Arbetet med växter kommer att fortsätta, lite oklart hur, men Linda Tegg längtar efter att komma igång och jobba i sin ateljé, nästa projekt kommer förmodligen att handla om träd.

– Det här corona-scenariot har fått mig, och många andra, att leva mycket mer lokalt. Jag känner mig tydligare sammankopplad med det runt omkring mig, och det har blivit superviktigt att hålla koll på hur det går för alla växterna på min gata!