Guldängen tar leken på allvar

Härja runt, bygga upp, stöka till och jobba med riktiga verktyg. Byggleken är en gammal idé som finns på många platser i världen, till exempel i Storbritannien och Japan finns många aktiva förespråkare. Men i Sverige dog företeelsen i stort sett ut på 1980-talet, men det finns några som har återuppväckt idén. Vi ringde till Sara Stiber som är projektledare för Guldängens bygglek i Sofielund i Malmö, några hundrameter från Möllevångstorget.

– Vi hade jobbat med bygglek några år på olika evenemang – till exempel som popup på Malmö Garden Show – och vårt förslag till Malmö stad var att prova att ha en permanent bygglek. Därför sökte vi medel från Allmänna arvsfonden för ett test i tre år. Parken vi håller till i var helt identitetslös och tom – bara en död barriär – och det var inte svårt att övertala kommunen att låta oss använda den, säger Sara Stiber.

Guldängen som är 2500 kvm parkyta drivs av den ideella föreningen Växtvärket som Sara Stiber var med och startade 2014, här tar man emot skolelever under terminerna.

– Det är förskolor på förmiddagarna och skolor och fritidsgrupper på eftermiddagarna. Det brukar vara 20–25 personer åt gången som delas in i grupper på plats. Hälften av verksamheten är odling och resten bygglek. Vi som jobbar här är en utepedagog, en odlingspedagog och jag som jobbar med byggleken. Förra terminen hade vi tema demokrati och den här terminen är det tema underjorden, om mycel och maskar, bygga tunnlar och jordkvalitet.

På loven har Guldängen öppet för allmänheten, med olika teman olika veckor och kolloverksamhet och fler som är på plats och jobbar.

–       Vi har nyligen fått beställning på en bygglek till, en mindre variant på 700 kvm mitt inne i smeten i Sofielund på en ödetomt.

Den nya byggleken finansieras av EU pengar som stadsdelen Sofielund fått för att skapa ett tryggare område och bättre medborgardialog. 2020 är första året av två i projektet.

Vad är grejen med bygglek?

– Att få lov att bygga sitt eget hus precis som man vill och uppleva den friheten. Antingen gör man det med sina föräldrar, och då ger det mycket mer kvalitetstid än att vara på en vanlig lekplats där föräldrarna sitter vid sidan om. Eller så kommer man med sin klass och bygger och samarbetar. Det blir en frihetskänsla som man inte känner på skolgården. Att få testa sina gränser och själv bestämma att man vågar eller inte vågar. Det är samma sak med odlingarna, att stoppa ner fingrarna i jorden, köra skottkärra, klättra på farliga stegar. Jag brukar köra lite snickarskola när de kommer första gången; såga, använda skruvdragare, hur man reglar upp en vägg. Sedan ändrar jag läge och blir medhjälpare och de får bestämma. Ibland stannar det upp och det behövs att man jobbar för att få igång leken och ibland får man lugna ner. Det krävs lite flexibilitet och att följa barnen.

Sara Stibers egen inspiration till att jobba med bygglek kommer från när hon gick masterubildningen Child culture design på HDK i Göteborg. Då kom gästföreläsare som pratade om bygglek, eller adventure playgrounds som det också kallas, och Sara blev helt fascinerad:

– Hur kan de få lov att ha de platserna? Hur vågar de släppa in barnen här! Allt annat man lärt sig går de emot – det här måste ju testas!

Hur gör man för att komma runt alla säkerhetsföreskrifter?

– Byggleken klassas inte som lekplats och måste inte följa lekplatsens alla regler. Men en bygglek måste vara bemannad. Det går inte att ha en femåring och en stor såg och bara hoppas på det bästa. Men så var det nästan från början, när bemannad betydde en gubbe på tusen barn. Jag skulle aldrig våga det.

Vad har ni upplevt för medgångar och motgångar med Guldängen?

– Den tråkiga motgången är finansieringen, den har vi kämpat mest med. Medgången är att vi hade ganska små prognoser för besökare, och de har tiodubblats. Och familjeodlingen som vi har på onsdagar mellan klockan fem och sju är helt magisk. Folk går runt och pysslar med sina odlingar, barnen leker och de vuxna lagar mat, parken ligger så att det nästan aldrig blåser här. Vi pysslar och hänger, växtfärgar eller gör kombucha och lär oss saker tillsammans. Flera familjer har varit med från början, de är inne på sitt tredje år nu och tar hand om stället lika mycket som vi.

Vilka är det som kommer till Guldängen?

– Det känns som att barnen som redan har de bästa och mest engagerade pedagogerna är de som kommer. Vi skulle vilja ha ett djupare samarbete med kommunen för att kunna komma runt det och få mer rättvisa.

Det treåriga försöket gick ut i februari i år och den sista perioden av arbetet bestod mycket av att försöka få en kommunal förvaltning att ta över, men arbetet på Guldängen som spänner över både park, pedagogik och miljöfrågor hamnar lite mellan stolarna.

– Det var det som var så trixigt och svårt, till slut fick vi rådet att söka verksamhetsbidrag från kommunstyrelsen och det har vi nu fått för ett år. Vi ville att parken skulle permanentas och på något sätt skulle kunna finansieras genom kommunen, för det finns inga andra bemannade lekparker i Malmö.

Vilka är era argument gentemot beslutsfattarna?

– De är många! Vi trycker på trygghet, barn och demokrati, barns behov att lära sig bedöma risker, barnens plats i staden, barnkonventionen, olika kommunala mål, hållbarhet och miljöengagemang. Naturskolan i Malmö har lagt ner så nu finns ingen annan utepedagogik.

– Vi ser ett minskat intresse för stadsodling nu från politikens sida och bygglek har ingen någonsin vetat vad det är. Men vi bjuder in politikerna till Guldängen för att de ska förstå vad vi kan åstadkomma. När vi skrev ansökan till kommunstyrelsen stod de som varit på Guldängen och tittat på vår sida. Men de som inte varit här sa nej.

Upplever du att det är en stor diskussion om barns miljöer i städerna?

– Det är en ständigt pågående men trevande diskussion. Det är en stor samstämmighet om att det inte funkar men det är väldigt osäker kring vad som borde göras. Jag tycker att man måste våga testa saker som barninvolvering, det finns så många som kan hjälpa till att göra det bra. Jag har upplevt att inomhusmiljöer som bibliotek inte alls har lika långt till den tanken men att det är svårare för stadsplanerare, de har inte samma ingång.

– Mitt eget intresset beror också på att jag själv växte upp på landet och hade stor frihet, det blev så konstigt för mig när jag fick barn i staden och allt jag då berövade henne. Jag undrade mycket över vad det gör med hennes framtid.