Lekplats i Falköping, foto: Getty Images.

Slukar standarden lekglädjen?

Forskarna är överens om att stock och sten, höjdskillnader, natur och variation är bra ingredienser för barns lekmiljöer. Men det som styr hur våra lekplatser ser ut är i stor utsträckning de standarder som företagen som säljer utrustning till lekplatser tagit fram. ”Vuxenansvaret har under 20 års tid handlat om att eliminera alla risker, nu behövs en ny typ av vuxenansvar som handlar om att skapa inspirerande miljöer för barn”, säger Märit Jansson som är forskare på SLU.

Vilka riktlinjer finns egentligen för offentliga lekmiljöer? Och vem är ansvarig för att de blir så bra som möjligt? Ja, det är lite av en djungel. Säkerhetskraven för lekplatser styrs av Plan- och bygglagen (PBL), Boverkets byggregler, Produktsäkerhetslagen och de standarder som formulerats av lekföretagen själva.

I PBL ligger fokus på att minimera risken för olyckor, i Boverkets byggregler på tillgänglighet och att begränsa risken för personskador, och i Produktsäkerhetslagen på säkerheten hos de produkter som installeras på lekplatsen.

Jakob Lindström Wranne som arbetar på Boverkets enhet för tekniska egenskaper förklarar reglerna angående lekplatser.

–   I Boverkets byggregler är det som står som regel en regel, allmänna råd fungerar som exempel på hur man göra för att lösa det som står i regeln. Men byggreglerna håller på att ändras och förenklas och då kommer de allmänna råden att tas bort. Istället blir det en hänvisning till vedertagen metod – det betyder att man överlåter mer ansvar åt branschen att själva bestämma.

– Det är bra att veta att lekredskap som står på en tomt, det vill säga i närheten av ett hus, och på det som i detaljplanen är en allmän plats, omfattas av reglerna.  Kommunernas lekredskap kan också stå på platser som varken är tomt eller allmän plats, när det är så, då gäller inte Boverkets byggregler. Lekredskapen behandlas både av Byggreglerna och av Produktsäkerhetslagen. Men däremot kanske försäkringsbolagen säger att det ska vara besiktigat enligt standarden.

Jakob Lindström Wranne, Boverket.

Men hur många olyckor sker egentligen på lekplatserna? Enligt en rapport från Socialstyrelsen som studerat perioden 2010–2013 skadades 16 000 barn per år på lekplatser i fallolyckor, från samma plan eller från en höjd, kollisioner med en annan människa och skador av underlaget. Under samma period skadades 47 000 barn under idrottsutövning, de allra flesta av dem när de spelade fotboll, enligt en sammanställning från GIH. Ändå är diskussionen om just säkerhet väldigt liten när det gäller barns idrottande, men totalt dominerande när det gäller barns lek.

Fast många skador handlar om kollisioner finns det inte reglerat hur många barn det kan vara på en lekplats, eller hur många kvadrat en lekplats i ett bostadsområde bör vara i relation till befolkningsmängden där. I PBL står det bara att det ska vara en yta som är ”tillräcklig”. Vilket öppnar för tolkningar och ett minst sagt varierande utbud.

– Jag tycker det är fascinerade när jag är i Danmark och Tyskland – hur kan de ha mer spännande lekplatser? De har ju samma standard. Men det handlar om hur nitiskt den har tolkats i Sverige, och rädslan som finns kring lekmiljöer, säger Märit Jansson som är landskapsarkitekt och forskare på SLU med stor kunskap om barns utemiljöer.

– Standarden är tänkt att användas enbart för att se till att prefabricerade lekredskap är säkra, men efterhand har den tolkats som att man även behöver förändra befintliga lekmiljöer och naturmiljöer. Standarden är till stor del bra men också ganska krånglig, svår att få tag på och dyr, men man hänvisar till den i lagstiftning och därför har den fått väldigt stor betydelse, fast egentligen är den bara en rekommendation.

Märit Jansson, SLU

Det handlar om en överdriven tolkning av säkerhetsstandarden i Sverige kombinerat med en väldigt stor rädsla hos föräldrar och pedagoger, menar Märit Jansson.

– Vi har en lång tradition i Sverige av att vara duktiga på barns säkerhet, men nu sitter vi med väldigt tråkiga lekmiljöer som inte alls lockar till längre stunder av lek och larmrapporterna ökar internationellt om att barn har brist på spännande lekmiljöer och att få utmana sig själva.

1993 förlorade frågor om barns lek och utemiljöer en nationell huvudman, berättar Märit Jansson, det sammanföll med att säkerhetsfrågorna tog allt större plats i samtalet om barns miljöer, i och med en gemensam europeisk standard för säkerhet för lekredskap och underlag som kom 1999 och promotades väldigt starkt. Eftersom det i dag saknas regler för hur man skapar bra lekmiljöer styrs planeringen istället av en rädsla att göra fel. Det gör även att det ser väldigt olika ut mellan olika kommuner, där vissa har en lekstrategi eller liknande som styr ytornas storlek och avstånd till lekplatser och många förlitar sig helt på prefabricerade lekredskap.

– Ska vi till varje pris motverka alla tänkbara skador och skapa tillgänglighet genom att anlägga gummigranualtmattor missar vi det som verkligen skapar lek och inkludering, det vill säga naturmiljöer, vegetation och löst material som är det som väcker den största fascinationen hos barn.

Vad tror du behövs för att det ska bli bättre?

– Det är mycket en kunskapsfråga, standarden innehåller bra kunskap, men det behövs mycket mer och annan kunskap. Man kan till exempel gå igenom utbildningen till pedagog, eller till landskapsarkitekt och landskapsingenjör utan att beröra barnens utemiljöer särskilt mycket.

– Jag tror även att lagstiftningen kunde bli tydligare, barnkonventionen är svensk lag men det är fortfarande inte tydligt nog att vi ska göra det som är bra för barn och tillgodose deras rätt till lek och fritid.

Det saknas inte forskning om barns utemiljö och vad den betyder för hälsa och utveckling och den är väldigt samstämmig kring till exempel variation – vilket starkt fokus på standardisering och likriktning går emot. Men det finns ingen som riktigt har ansvar, åtminstone inte på statlig nivå. När Lekmiljörådet lades ner och blev Barnombudsmannen 1993 – då försvann det samlade ansvaret och kraven på utvecklande lekmiljöerna, vilket är ett stort problem tycker Märit Jansson.

–  Sverige var ju ett föregångsland under mitten av 1900-talet och man kom på studiebesök från hela världen för att se våra bygglekar och parklekar och plaskdammar – men det gör man inte längre. Sverige har slukats upp i säkerhetsivern och de som är intresserade av barns utemiljöer åker till Japan eller Tyskland istället. Men det finns spännande initiativ och det kommer allt fler, som naturlekplatser och temalekplatser i kommuner där enskilda eldsjälar driver frågan och skaffar sig kunskap. Gör man inget extra så blir det så kallade KFC-lekplatser (dvs Kit Fence Carpet), en slags snabbmatsvariant av lekplats med standarduppsättningar av säkerhetsklassade lekredskap – men tar man reda på lite mer så är allt möjligt, säger Märit Jansson.

Förutom de krav som finns i Plan- och bygglagen styrs lekplatserna alltså av Produktsäkerhetslagen. Anna Strandberg som är utredare på Konsumentverket har jobbat med dessa frågor i 15 år, bland annat tillsammans med Boverket. I Produktsäkerhetslagen står standarden högst upp på den lista med alternativ på hur man kan visa att man bedömer att en vara (eller i det här fallet ett lekredskap) är säker.

– Det är ett slags missförstånd som finns i vissa kretsar att det blir tråkigt när man uppfyller standarden. Men att det blir tråkigt beror i så fall snarare på att det finns ett dåligt utbud, eller dålig fantasi av den som ritar lekplatsen. Standarden är inte till för att likrikta allting utan för att undvika vissa risker där man vet att barn kan skadas allvarligt, säger Anna Strandberg.

– Det man ska göra när man använder naturmaterial eller tillverkar egna lekredskap är att utgå från standarden och ha rätt kunskap med sig från början, och låta en oberoende besiktningsman göra en installationsbesiktning. Det är ofta ganska enkelt att justera så att mått blir rätt och det inte finns risk att klämma sig eller fastna.

Vilka saker brukar man missa när det gäller säkerheten?

– Det är ofta att man ställer saker för nära varandra, att en stenmur med vass kant står för nära gungorna. Eller installationer som man inte räknar som lekredskap men som ändå kommer att användas så, jag tänker på ett exempel med en pergola på en lekplats, med farliga öppningar och en stenläggning under, som både barn och vuxna klättrade på. Barnen använder inte alltid saker så som man har tänkt, det är viktigt att prova under ordnade former och vara beredd att justera efterhand.

Anna Strandberg, Konsumentverket.

Läs mer hos Boverket om regelverket som styr lekplatserna:

Regler i Sverige för lekplatser och lekredskap

Lekplatser – PBL kunskapsbanken – Boverket

Krav på lekplatser – PBL kunskapsbanken – Boverket

Och hos Konsumentverket:

Säkerhet på lekplatser, produktsäkerhetslagen