”Jag vill se hur ojämlikheter i staden kan förändras genom stadsplanering”

Matilde Kautsky har ända sedan hon började på arkitektutbildningen drivits av att undersöka hur den byggda miljön kan överbrygga ojämlikhet och segregation. Nu studerar hon skolgårdar i Stockholm, hur de förändrats över tid och vilka planeringsnormer som styrt.

Text: Kris Johnson-Jones

Sedan terminsstarten är Matilde Kautsky tillbaka på heltid på sin doktorandtjänst, under våren arbetade hon halvtid och var föräldraledig resten med sitt andra barn, och hon tycker det känns skönt att få arbeta mer koncentrerat igen.

– Det ska bli jättespännande att jobba varje dag – till skillnad från varannan dag som är mer splittrat. Jag började arbeta med skolgårdar i våras. Förra hösten höll jag på med förskolegårdar i Stockholm, men det visade sig att Stockholms stad har väldigt lite information om dem. För skolgårdarna däremot finns det data – hur stora de är, vilket år är de byggda och hur många elever det finns.

Under perioden mellan 1940 och 1980 byggdes det väldigt många skolor i Stockholm, cirka 80 stycken. Gårdarnas storlek på skolor från denna period varierar från relativt små till väldigt stora – diversiteten är enorm. Men på skolor byggda före 1940 och efter 1980 har alla skolgårdar ungefär samma storlek.

– Jag tittade på datan tillsammans med olika planeringsnormer kring skolgårdar och hur de har ändrats – det arbetet ska jag fortsätta med under hösten. Och nästa kapitel i skolgårdsstudien är att även se på kontexten – hur ser det ut där de ligger, vad finns det för grönområden och parker, vad är det för befolkningstäthet, hur ser den socioekonomiska profilen ut i området.

Det här är än så länge en skiss, och hon ska börja med att göra på några få skolor.

Det finns ca 300 grundskolor i Stockholm – och ungefär hälften av dem är kommunala – och det är bara de kommunala som har siffror att dela med sig av.  Om man jämför med Boverkets rekommendationer, om minst 3000 m2 friyta totalt och minst 30 m2 per barn, så är det 80 procent av de kommunala skolorna som uppfyller rekommendationen om minst 3000 kvadratmeter men den andra rekommendationen om 30 kvadratmeter per barn är det bara 12 procent som uppfyller.

– Man kan anta att det är fler barn nu än man planerade skolgården från början. De äldre skolorna hade antagligen mer mark, men det har tillkommit fler byggnader på grund av ökat antal elever och tekniska krav bland annat.

– Jag har inte tittat på hur de såg ut historiskt, men man kan misstänka att till exempel Engelbrektsskolan måste ha legat i nån form av ytterkant, och idag fått bostadskvarter på delar av den ursprungliga gården. Den hade större gård bara för 20–30 år sedan

– Den data som jag har kommer från en inmätning som SCB gjorde 2019 på uppdrag av Stockholm på alla kommunala skolgårdar där. Den här datan finns för att Sisab och utbildningsförvaltningen ska kunna använda den som planeringsunderlag, och den ska uppdateras regelbundet.

De skolgårdar som är störst finns i ytterstaden och på de skolor som byggdes mellan 1940 och 1980 är alltså diversiteten som störst.

– Det har byggts väldigt få kommunala skolor i Stockholm efter 1980, bara 15 kommunala skolor byggdes mellan 1980 och 2020.

Matilde Kautsky är klar med första delen av sin forskning och det ska nu bli en artikel för publicering.

–Den forskningsformella delen är inte klar, men det lär jag mig efterhand och där är mina handledare Ann Legeby och Daniel Koch jättebra på att dela med sig och stötta.

Vilken annan forskning har du haft som inspiration och underlag?

– Det finns mycket forskning på SLU på vilka ytor som barn behöver. Det finns en fantastisk avhandling av Gunilla Lindholm från 1995 – ”Skolgården: vuxnas bilder, barnets miljö”  – den har varit en stor hjälp under våren I höst ska jag titta närmare på omgivningen kring skolorna, och det ska jag bland annat göra med hjälp av olika space syntax analyser.

Vad har du sett av hur planeringsnormerna förändrats över tid?

– Fram till 1920 var skolgården mer av en trädgård. Barnen skulle röra på sig men det var också viktigt med odling, både som köksträdgård för läraren och barnen men även som exempel för omgivningen på hur en trädgård kan se ut. Efterhand blev det mer och mer fokus på att det ska vara fysisk aktivitet, 1944 blev det väldigt specifikt reglerat med en viss yta att leka på, en viss yta för gräs där man skulle kunna ha gymnastisk och en 60 meters löparbana.

På 1950 talet ändrar det sig igen, då kommer det in mer tankar kring pedagogik, och ytor för parkering för cyklar och bilar. På 1970 talet försvinner alla storleksrekommendationer, då pratar man om vad gården ska innehålla, och så är det fortfarande  idag, förutom rekommendationerna från Boverket om friyta.

Är det något du blivit förvånad över?

– Att det var så få skolor byggda efter 1980 – det har ju samtidigt varit en enorm befolkningsökning i Stockholm. De privata skolorna ökade säkert under den här perioden men det har jag inte några siffror på. Jag skulle jättegärna vilja titta även på de privata men men då skulle man antagligen behöva kontakta varje enskild huvudman och det ingår inte i mitt forskningssyfte idag. Det jag vill säga något om är ojämlikheter i staden och hur man genom stadsplanering kan förändra det.

Hur hamnade du här – i forskarlivet och på KTH arkitekturskolan?

– Jag vill veta mer hela tiden! Att se hur ojämlikhet och orättvisor kan minska har drivit mig på olika sätt hela tiden sedan jag började plugga till arkitekt. Sedan är det mycket slumpen som styr, att man läser något jättespännande och börjar nysta vidare.

Hur fick du idén om att du ville forska?

– Under utbildningen gick jag en kurs för Lars Marcus och Daniel Koch och de berättade om sitt arbete som jag tyckte lät jättespännande. Sedan fick jag höra att tre andra studenter skulle göra ett sommarjobb för dem och Ann Legeby – då övertygade jag de att jag skulle få vara med,  och det var så lärorikt och roligt. Det var bara en slump att jag fick höra om sommarjobbet på en kafferast men efter det kände jag bara att wow, detta ska jag också göra!

Efter examen jobbade Matilde på Rundquist arkitekter, ritade cykel- och gångbroar och var med i stadsplaneringsprojekt.

– Det var väldigt kul och lärorikt, Rundquist har i princip bara projekt med kommuner och med trafikverket, det finns en procedur och en process i offentlig sektor som är väldigt fin tycker jag. Jag är fascinerad av den processen, av byråkratin, men inte alls i en negativ bemärkelse. Man bygger ju saker som ska hålla i minst hundra år, det måste vara en gedigen process.

Men sedan dök möjligheten upp att söka en doktorandtjänst, när Ann Legeby fick Arwidssonprofessuren.

– Jag nyper mig fortfarande i armen ibland och tror knappt att det är sant att jag får jobba med precis det jag vill!

Vad ingår i din femårsplan?

– Att bli klar med avhandlingen. Någon gång i höst har jag gjort mitt första år och då har jag tre år kvar, men jag ska undervisa lite och då blir det mer utdraget. Planen är att jag ska vara färdig 2024 och innan dess ska jag producera minst två artiklar som ska vara publicerade och granskade och två som ska vara så bra att de kan bli publicerade. Sedan ska det vara en kappa, med inledning och metod, och en avslutande del med vad jag kommit fram till.

I doktorandutbildningen ingår även tio kurser, det är nästan ett år i tid som man har kurser – alla arkitekturdoktorander har fyra kurser som de måste gå och en ämnesspecifik kurs – där Matilde läser urban design.

– Sedan har man fyra-fem kurser man kan välja utifrån vad man är intresserad av, jag kommer att välja någon Gis-kurs till exempel. Fördelen med pandemin är att man kan även kan gå kurs på en annan plats utan att åka dit.

Ann Legeby har berättat att du var skeptisk till en början till att jobba med miljöer för barn, varför?

– När jag började jobba med förskolegårdarna var jag gravid med mitt andra barn och hade en tvååring hemma – jag såg framför mig att jag för evigt skulle röra mig i denna värld och det privata och arbetsliv verkade flyta ihop. Skolgårdar är lite enklare på det sättet, det dröjer ett tag innan mina barn börjar skolan. Och nu har jag fastnat! Barns rättigheter och möjligheter till lika livschanser oavsett var föräldrarna bor är så viktigt! Och en annan aspekt är att det är ett ämne som väcker reaktioner och minnen hos många, från den egna skolgården eller sina barns skolgårdar.

– Alla har en egen upplevd relation till skolgård och förskolegård, som barn och förälder. Alla vill sitt barns bästa och det kan bli en konflikt mellan ett ideal och den upplevda verkligheten. Och så handlar det ju om framtiden, det tycker jag är så spännande och problematiskt. Stillasittandet hos barn ökar, och det kan få stora hälsoeffekter, det är dessutom så enormt stora skillnader när man tittar på hälsa hos barn. Det minsta lilla man kan göra för att det ska bli bättre för barn, och att det blir mindre skillnader, känns så himla viktigt. Som arkitekt är det den byggda miljön jag kan och det vill jag arbeta vidare med. Skolgårdar är ett tydligt exempel på när det vardagliga livet, stadsplaneringen, den byggda miljön och arkitekturen går ihop.