Framtidens simhall – ett norskt perspektiv

Med de stora investeringar som krävs när våra äldre simhallar börjar bli uttjänta  – främst ekonomiska men även av material som påverkar vår miljö – är det viktigt att framtidssäkra.

Text: Kris Johnson-Jones

I Sverige finns det många duktiga arkitekter och byggföretag som arbetar med sim- och idrottsanläggningar – men underlag från forskning och innovationer hämtas ofta från våra grannländer.

På Norges teknisk-naturvitenskapelige universitet (NTNU) I Trondheim forskas det om teknik i idrottshallar och simanläggningar och Björn Aas är senior ingenjör på avdelningen för civil and environmental engineering.

Här har forskarna i många år tittat på energiförbrukning och ventilationssystem i simhallar. Dels hur man kan kostnadseffektivisera och dels på innovationer för hållbara och effektiva tekniklösningar.

Förutom de tekniska lösningarna fokuserar Björn Aas helst på det han tycker är den allra viktigaste frågan; vem man bygger simhallen för.

– Traditionellt har vi byggt både simhallar och andra idrottsanläggningar för elitidrottare men de här byggnaderna måste ju kunna fungera för många fler människor än så.

De vanliga kommunala baden som finns behöver vara relevanta för idrott och för rekreation, och för att simma 1 000 meter – men inte att det måste vara på snabbast möjliga tid. Det kan behöva finnas en bastu, ett litet gym och kanske flytande element i vattnet att leka på och med. En simhall behöver i framtiden vara en byggnad som är stor nog att rymma även de här andra delarna.

– Man kan till exempel lägga element på bassängen som gör att den kan vara något annat – lite teateraktigt som att sätta på en scen, det tror vi att kommer vara en trend. Och även att fitnesscenter flyttar ut i bassängen – för aktiviteter att göra i och under vattnet. Det kan du gärna göra i en standard 25 meters bassäng. I Norge har vi även starkt rekommenderat att installera sänkbar botten – där man kan reglera vattendjupet ner till 15–20 cm för att kunna träna vattenvana.

Blir det inte väldigt dyrt att få in alla de här olika delarna?

– Det beror på! Det finns bra inspiration att hämta, titta till exempel på DGI-huset i Vejle i Danmark. De har byggt ett rum som är större än ett ordinärt bad – med plats för aktiviteter vid vattnet och inte bara i vattnet.

Björn Aas tror också att trenden med egenorganiserad idrott kommer at fortsätta, och sprida sig. Den trenden är redan stor när det gäller outdoors-aktiviteter ”eller naturen som vi kallar det i Norge”. Skandinavien ligger lite före resten av Europa när det gäller idrottstrender och Danmark allra först. Framförallt ser han ett stort intresse för en massa olika vattensporter.

– Simhallen behöver möta detta och erbjuda något även för dem som inte är specifikt intresserade av simning. Vi behöver tänka först på rummet och sedan på aktiviteterna. Allt det där måste lösas, och innanför en kostnad som samhället kan lösa. I Norge är det en enorm skillnad på vad sporthallar kostar, de dyraste kan ha kostnader som ligger 5–6 gånger högre än de billigaste. Och ofta beror det på en krock mellan arkitekternas ambitioner och byggarens kunskaper.

Givetvis finns framtidens lösningar också i att ha en mer hållbar inriktning till både nybyggnation och renovering och se vilka kvaliteter som går att bevara.

– Det är svårt att renovera simhallar, traditionellt har vi haft för dåliga material, för dåliga tekniska system och inte klarat av att bevara byggnadens konstruktion. Men det finns många tal mellan 0 och 100 – det är inte säkert att lösningen är att skicka en hel anläggning till skroten. Speciellt inte om vi ska ha ett hållbarhetsperspektiv.

Det måste finnas bättre analysmetoder för att se vad som kan användas och rustas upp och det kan finnas regulatoriska krav som behöver ses över.

– Det gäller att balansera renovering mot rivning, säger Björn Aas, idag har vi för lite kunskap både metodiskt och materialtekniskt om hur vi ska göra. Men om vi klarar av att renovera da Vincis målningar så borde det väl gå att renovera simhallar.

Och slutligen är förstås frågan hur många simhallar vi behöver. Mellan 1950- och 70-talen byggde alla kommuner sina egna bad, gärna flera.

– Det är nästan omöjligt att se hur vi idag skulle kunna åstadkomma de investeringar som gjordes då, säger Björn Aas. Och ska vi verkligen fortsätta ha det så? Klarar vi att ha kompetent personal på alla dessa bad? Eller ska vi bygga några få som är riktigt bra?

Framtidens bad ser snarast ut att bli en del av en större enhet, som en del av en idrottshall eller så gör man som i Norge och Danmark och bygger samfundshus eller bygdehus, med en liten simhall tillsammans med bibliotek och andra mötesplatser. ”Medan mor simmar kan far gå på biblioteket”. Det är en stark trend att man inte tänker monokultur – utan komplementärt, det ger flexibilitet inte bara i rummet utan till hela samhället.

Men det är inte bara själva byggnaden som kostar, även att drifta en simhall är en dyr sak för en kommun.

– Alla vet att driften är dyr i en simhall, men ingen vet om deras simhall är dyr eller billig jämfört med andra, säger Björn Aas. Vi har därför jobbat fram nyckeltal för energiförbrukningen; vi tittar på kwh/person – det vill säga en badgäst. Energin som förbrukas är för duschen och reningen av bassängvattnet, energiförbrukningen varierar mellan 10 och 30 kwh/per person och om 1 kwh kostar 1 krona blir det stora skillnader i kostnader. Vattenförbrukning per gäst är också ett bra nyckeltal, det brukar ligga på 70–300 liter/person, där hälften är vatten till duscharna och hälften är bassängerna.

– Sedan har vi tittat på vad som karakteriserar de bad som får bra siffror. En viktig aspekt är att de på ett bra sätt återvinner energin från bassängen, det vill säga avdunstningen. Här finns väl utvecklade teknologier att använda.

Studier på NTNU i Trondheim visar att det ser väldigt olika ut mellan olika bad – både vad gäller energi- och vattenförbrukningen och de totala kostnaderna. Därför har de även metoder för att undersöka vad som skapar skillnaderna och hur man säkerställer att man bygger rätt från början, även när det gäller ventilationen.

Alldeles nyligen har en forskare på Björn Aas institution disputerat på sammanhanget mellan vattenkvalitet och luftkvalitet.

Björn Aas beskriver utifrån det ventilationens tre olika roller i en simhall; 1. Att ta bort föroreningar 2. Att ta in frisk luft 3. Att tillvarata byggnadens förutsättningar på bästa sätt.

– Och vattenkvaliteten påverkar luftkvaliteten, särskilt närmast vattenytan. De ämnen vi ska vara mest oroliga för är reaktioner mellan klor och organiskt material, därför behövs ett bra vattenreningssystem som hanterar desinfektionsbiprodukter och ventilationen måste fungera som allra bäst vid vattenytan.

Ett sätt att ordna det är att ta bort UV-ljus ur reningsprocessen och ersätta det med andra system.

– Då får vi bättre luftkvalitet men det behövs ett reningssystem som för övrigt är bra nog om vi tar bort UV ljuset.

Det man också ser är att ventilationssystem som skickar luft upp längs fasaden – för det är så vi brukar göra vi i vårt kalla klimat – kanske inte är det mest nödvändiga.

– Byggnadens konstruktion är viktig men vi menar att byggnaderna idag är så bra att det funkar att tänka annorlunda. Det är inte bra att ha för mycket luft ner mot vattenytan för det ökar avdunstningen. Vi behöver framförallt frisk luft ner till dem som simmar och till dem som arbetar i simhallen – som har huvudet 1-2 meter över vattenytan.

Är det svårt att åstadkomma?

– Ja, det betyder att vi behöver innovera ventilationssystemen. Vi har provat att göra det i ett mindre bad, med bra resultat, och även testat att simulera och innovera på ett större bad. Men det behövs mer forskning för att se till att luften kommer dit den ska och för att veta hur mycket luft som egentligen behövs.