Modig konst på de nya biblioteken

Gongen är ett 7,5 meter långt, tre ton tungt metallrör som hänger från taket igenom hela biblioteksrummet Dokk1 i Århus. Varje gång ett barn föds på BB-avdelningen på Århus universitetssjukhus kan de nyblivna föräldrarna välja att trycka på en knapp i förlossningsrummet som automatiskt lossar en metallkula som slår en gång mot röret i biblioteket. Gongen ljuder så med ojämna mellanrum för ett nytt liv genom det öppna biblioteksrummet. Att placera ett verk som låter i ett rum som många förknippar med tystnad är både överraskande och modigt.

Konstverket, som är gjort av den danska konstnären Kristine Roepstorff, väcker med sin direkta koppling till födelse och liv, känslor som bidrar till att skapa en minnesvärd upplevelse av biblioteket som plats.

Också i det nyöppnade Deichmanbiblioteket i Björvika i Olso, som invigdes i somras, finns konstverk som det talas och skrivs om internationellt. I en specialdesignad rotunda presenteras konstnären Katie Patersons fantastiska projekt Framtidsbiblioteket. Med start 2014 bjuds varje år en författare in att skriva en text som får läsas först år 2114. Texterna förvaras i rotundan som är klädd i liggande träklossar, som likt tegel staplats på varandra. Det är ett intimt och kontemplativt rum som år 2114 kommer att innehålla 100 berättelser. Fram tills dess får vi endast veta textens titel och författarens namn. Texterna kommer att plockas fram om hundra år fram för att tryckas på papper tillverkat av träd som för projektet planterats i naturreservatet  Nordmarka utanför Oslo. Hela verket förvaltas av en stiftelse vars uppgift är att säkerställa att konstnärens idé slutförs när hon själv inte längre finns i livet. Framtidsbiblioteket är ett långsamt, konceptuellt verk, som väcker känslor och tankar om tid, långsiktighet och kontinuitet.

Gongen och Framtidsbiblioteket är exempel på platsspecifika konstverk som integrerats i arkitekturen som tilltalar många, omskrivs i internationell och nationell press, som fotas av många och delas i sociala medier. För vissa blir verken en anledning i sig att besöka dessa bibliotek. Konsten bidrar på detta sätt till att stärka dessa biblioteks identitet och arkitektur.

Kostnaderna för dessa verk täcks av den så kallade 1 procents-regeln, som innebär att 1 procent av byggkostnaden för offentliga byggnader ska investeras i offentlig gestaltning. Regeln finns även i Sverige och finansierar mycket av dagens offentliga konst. Tack vare den får flera möjlighet att uppleva konst i sin närmiljö, kravlöst och tillgängligt för alla.

Vad behöver man tänka på när man uppdrar åt en konstnär att skapa ett verk för en offentlig byggnad, som till exempel ett bibliotek? 

– Konsten har ju i den här bemärkelsen en roll i att bidra till att skapa ett levande och dynamiskt rum som är till för alla. För att klara av att skapa ett verk måste konstnären vara intresserad av platsen och människorna som befolkar den. Hen måste vara lyhörd och till viss mån kommunikativ, säger curatorn Frida Cornell, som har många års erfarenhet av att arbeta med konst i det offentliga rummet.

Vad krävs av de som beställer verket och ger konstnären uppdraget?

– Det krävs erfarenhet och kunskap om offentlig konst och hur det fungerar för att beställa bra och fungerande verk för offentliga miljöer. Det skiljer sig ofta markant mot tex ett utställningsrum på en konsthall eller museum.

– Både Gongen och Framtidsbiblioteket är ju omfattande, visionära verk som anknyter till hur det är att vara människa. De anspelar på våra känslor och är olika sätt gripande – de handlar om tiden, om att födas, om våra tankar under hundrarår och om miljö och klimat. Det är frågor som berör och är klassiskt existentiella. Nu, när de är på plats, fyller de sin funktion och interagerar med biblioteksrummen och besökarna. Men ur ett beställarperspektiv kan de ju på idéstadiet ha upplevts som krävande och krångliga att realisera; Framtidsbiblioteket har både ju en skog och författare som ska ha hanteras etthundra år fram i tiden. Det kräver ansvar och tålamod över tid, vilket inte bara kostar pengar men även kräver en hållbar, långsiktig organisation. Och Gongen är ett gigantiskt och tungt verk som säkert krävde en särskild takkonstruktion för att klara vikten och så var man tvungen att ha kommunikation med sjukhuset och BB, som ju är en helt annat slags samhällsinstitution. Man skulle dessutom acceptera ett verk för biblioteket som låter.

– Kort sagt krävs tillit, självförtroende och mod hos en kommun, region eller annan beställare att låta en konstnär göra ett sådant verk – att ta den platsen och ge den platsen. För att förstå att ett verk som Gongen kan fungera på ett bibliotek måste man ha en person i beställarposition som förstår konst, som inser att detta kommer att tala till de som besöker och arbetar på den här platsen, som initialt driver och förankrar projektet med människorna som ska vistas där.

Konst i det offentliga rummet väcker ju ofta känslor, ibland negativa sådana. Hur kan man hantera det?

– Politiker, tjänstemän och andra kan ibland hämmas av rädsla för att konsten ska uppröra, reta eller göra människor arga eller ledsna. Enligt min erfarenhet måste man utgå ifrån att människor alltid kommer att ha åsikter om offentlig konst. Jag skulle bli djupt besviken om ett verk som jag jobbat med inte generade några reaktioner överhuvudtaget när det väl kom på plats. Konst som placeras i miljöer där människor rör sig, i sitt närområde eller platser som de vistas på som bibliotek – väcker reaktioner och det måste bemötas. Och det gör man bäst, anser jag, genom att prata om verket och genom att lyssna. Folk måste få uttrycka sina känslor och ställa frågor och vi som arbetat med verket måste svara ärligt och rakt. Man kan inte förvänta sig att komplicerade verk älskas av alla dag ett. Bra konst väcker frågor, de förändrar rum, och kan ibland upplevas stötande och störande. Det jobbiga är inte farligt – det enkla lättuggade är kul i stunden – men de här verken ska hålla över lång tid och tåla att upplevas av många olika människor.