Krönika: ”En sällsynt tunghäfta infann sig, så paff kan man alltså bli”

Av: Emma Arenius

”En sällsynt tunghäfta infann sig, så paff kan man alltså bli”

Jag skulle aldrig drista mig till att kalla mig klok. Mer än 50 fyllda känner jag mig fortfarande alltför ofta som ett ostyrigt barn som leker vuxen. Men två saker har jag kommit på som jag ändå tycker håller måttet i det långa loppet.

För det första, och detta gäller främst unga kvinnor, välj alltid det runda racket! Ta inte det platta, fast det framställs som en naturlag att flickor ska göra det. Det bli bara lyror och gratispoäng till motståndarlaget. Nä, det runda ska det vara. Blir det bom tre gånger på raken, så blev det i alla fall inga lätta poäng till konkurrenterna. Blir det däremot träff, så flyger bollen bra. Det kan bli frivarv, och det kan bli seger, om det vill sig riktigt väl. Kommer inte hända med ett platt rack i näven.

Och nu till den andra så kallade livsvisdomen: Det händer tråkiga saker i livet. Det gör det. Ingen kommer undan. Det tillhör själva konceptet. Men. Väntar man tillräckligt länge så händer det också något roligt.  Exempel: Man bryter nacken när ridskolehäst tycker att lektionen är tråkig och borde vara slut för länge sedan, manifesterat med ett präktigt bocksprång. Det är tråkigt. Det visar sig emellertid att trots att skadan som rimligen borde lett till döden, istället gick att laga med obefintliga men som följd. Det är roligt.

En lite mer alldaglig variant på temat är klassikern att man går till jobbet och stretar på, dag efter dag, år efter år. Visst, det kan blixtra till ibland, men för det mesta gör man jobbet, ringer samtalen, snickrar ihop artikeln med alla dess beståndsdelar, och sen så går man hem. Det är inte direkt tråkigt, men ganska mycket likadant. Ungdomens glödande penna kan ha svalnat något med tiden. Tills det dyker upp något som verkar lite extra intressant.

För egen del inträffade detta någon gång runt 2018. Som kommunreporter i mina bästa år fylls dagarna av artiklar om allt från storleken på barngrupperna i förskolan, fallskador i äldreomsorgen, kommunens nya budget, besparingar och satsningar. Men plötsligt så uppstår en byggboom och jag har alltid varit intresserad av hus. Efter en trevande start några år tidigare med några rivna kulturhus mitt i stan, så tog det liksom bara skruv något vansinnigt. Plötsligt var jag i daglig kontakt med samhällsbyggnadspolitiker och tjänstemän, mäktiga byggherrar på dåligt humör, eller bra humör för den delen, arkitekter, utlåtanden från länsmuseet och riksantikvarieämbetet. Och så träden. De som togs bort när staden skulle förtätas. Ramaskri. Kort sagt: ju mer det byggboomades, ju fler intressanta uppslag till nyhetsartiklar kom det. En och annan granskning blev det också. Det var roligt. Visst fick artiklarna uppskattning. Men i en bransch där ungdomskulten blomstrar så är 50+kvinnor som tjatar om bygglov med liten avvikelse, kanske inte det som får den övriga redaktionen att ticka per automatik. Och det är ju kanske lite tråkigt.

Sista dagen det var möjligt att skicka in en ansökan till Olle Bengtzon-priset den gången för ett par, tre, år sedan, så smattrade jag på tangenterna och fixade fram pdf:er i en hast för att få iväg det i tid. Varför inte, tänkte jag, med en extremt låg förväntan om att det skulle kunna blir ett frivarv efter träff med runt bollrack. Det flyter ihop en smula, men som jag minns det hade jag hunnit ta tjänstledigt på halvtid för att läsa in en bygglovshandläggarutbildning. Jag befann mig i alla fall i Göteborg där skolan finns när det kom ett meddelande om att jag blivit nominerad. Glädjen efter att ha läst detta korta meddelande, låter sig inte beskrivas i ord. Och, nu låter jag verkligen som kusinen från landet, men det blev ett fasligt spring i affärer för nu skulle det fram nya fina kläder inför Stockholmsresan. Och det skulle förberedas ett anförande med powerpoint och allt.

Hur som helst. När jag lyssnat till mina mednominerades presentationer på plats i Stockholms stadsmuseum så hyste jag inga tvivel om att någon av dem skulle få priset. Så himla bra och proffsiga som de var. Nu blev det inte så. Det blev jag och en sällsynt tunghäfta infann sig, så paff kan man alltså bli.

Upplevelsen som sådan var absolut på topp fem bästa någonsin så här långt. 75 000 kronor är jättemycket pengar. Men för oss reportrar som inte jobbar på riksnivån utan den mer modesta landsortsnivån, så är den här typen av extern uppskattning så ovanligt att man knappt tror att det är sant när det väl händer. Just därför blir det så fantastiskt roligt. Den största vinsten är själva erkännandet av en yrkesgärning, men prissumman understryker värdet av uppskattningen. Extrabonusar är större självförtroende och en stor nypa ny arbetsglädje.

Det blev ingen bygglovshandläggare av mig. Journalistiken är min hemvist. Jag fortsätter skriva om mina hus. Det byggs inte lika mycket längre, boomen är över för den här gången, men uppslag saknas inte för det. Och pengarna då – vad gjorde hon med dem, kanske ni undrar. De finansierade två verandor precis när byggbranschen gjorde tvärnit. Känns passande på något sätt. Cirkulärt, som det så vackert heter.