Av: Ola Andersson

”Full rådighet” är en bra sammanfattning av Stockholms stads möjligheter att styra över stadsbyggandet. Innanför kommungränsen har staden, precis som andra svenska kommuner, planmonopol enligt Plan- och Bygglagen. Ingen annan än kommunen får göra detaljplaner.

Men inte nog med det. Staden äger dessutom nästan all obebyggd mark i den egna kommunen. Enda större undantaget är den kungliga dispositionsrätten på norra och södra Djurgården. Och eftersom bostadspriser och hyror är högre än i någon annan kommun är stadens mark en ytterst värdefull tillgång.

De senaste trettio åren har stadens styrning av stadsbyggandet följt två olika linjer. På större markområden som tidigare använts för hamnar, industrier och spårområden – Södra Hammarbyhamnen, Hornsberg, Norra Stationsområdet och Norra Djurgårdsstaden – har staden tagit fram övergripande stadsplaner som genomförts i etapper, detaljplan för detaljplan, enligt stadens tidplaner.

Utanför utvecklingsområdena har staden tillämpat den så kallade Stockholmsmodellen. Den innebär att byggherrar tar fram idéer för oexploaterad mark och presenterar dem för staden. Om idéerna vinner stadens gillande får byggherren en markanvisning. Det innebär ensamrätt att, tillsammans med staden, ta fram en detaljplan för platsen. När den vinner laga kraft får byggherren förvärva marken med tomträtt, om projektet gäller hyresrätter, i annat fall med äganderätt, och kan utnyttja den byggrätt planen ger.

Tittar vi på det som byggts under de senaste trettio åren i stadens stadsutvecklingsområden kan vi konstatera att det blivit bra, i stort sett. Vi kan ha invändningar mot det ena eller det andra, men där har ändå skapats stadsrum som tål att jämföras med tidigare epokers stadsbyggande.

Det kan knappast sägas om det som byggts enligt Stockholmsmodellen. Istället för att skapa stadsrum har den oftast inneburit att byggherrar ställt sina hus på lediga platser utan att någon större hänsyn till omgivningen. Stockholmsmodellen har sällan följt någon långsiktig, övergripande plan för stadsbyggandet.

Stockholmsmodellen introducerades vid millenieskiftet när det blev uppenbart att byggtakten i utvecklingsområdena inte var tillräckligt hög. Utvecklingsområden var inte ett sätt att möta ett snabbt växande behov av bostäder. De var ett sätt att ta om hand mark som förlorat sin användning.

När stadshusmajoriteten under finansborgarrådet Annika Billström (S) insåg detta och lovade 20 000 nya bostäder 2002 till 2006 fanns ingen beredskap för bostadsbyggande i den takten i den gällande översiktsplanen från 1999. Platser att bygga på fick snabbt skakas fram, utan övergripande plan. Den första översiktsplan som stödde högre byggtakt beslutades 2010. Då var Stockholmsmodellen redan etablerad och byggandet fortsatte som förut, utan hänsyn till översiktsplanen och inte sällan i direkt strid med den.

Vart är Stockholm på väg?

I början av februari presenterade Stockholms stad en ny markanvisningspolicy och aviserade Stockholmsmodellens avveckling. Nu skall staden på eget initiativ ta fram planer först och därefter upplåta mark till byggherrarna i konkurrens. Hur det skall gå till är ännu oklart, men en sak är säker: det är en stor omställning för både stad och byggherrar. Vad krävs då för att den nya modellen skall fungera?

För det första måste det finnas en övergripande strategi för hur staden skall använda sin mark. Var skall vi bygga, och vad skall förbli obebyggt? Beslutet att ta fram en ny översiktsplan är redan taget. Den måste bli tillräckligt tydlig och genomarbetad för att kunna ligga till grund för de detaljplaner staden skall ta fram på egen hand. Är det möjligt?

Faktum är att gällande översiktsplan, från 2018, är tillräckligt genomarbetad för att användas på det sättet. Problemet är att plankartan, kanske av politiska skäl, presenterats på ett sätt svårläst och otydlig sätt och de detaljplaner som tagits fram de senaste åren har sällan utgått från den, tvärtom. I vissa fall har de till och med omöjliggjort översiktsplanens genomförande.

För det andra måste detaljplanerna fokusera på den allmänna platsen. Stockholmsmodellens fokus har varit byggherrarnas hus, eftersom husen är deras mål. Men stadsbyggnad handlar inte om husen. Det handlar om att forma den allmänna platsen – gator, parker och torg. Inte om husens utseende.

All lyckad stadsbyggnad bygger på den insikten. Utbyggnaden av Stockholms malmar kring sekelskiftet 1900 är ett exempel. Det var de breda gatorna och boulevarderna som planen föreskrev, inte de enskilda husen. Så var det också under och efter första världskriget, när kvarteren i Röda Bergen och Kungsgatan planlades. Husens arkitektur underordnade sig stadsrummet, som gestaltades med stor omsorg.

Så var det även under den funktionalistiska epoken, men inte på ett lika tydligt sätt. Principen var i grunden densamma, men stadsrummet sågs som ett landskapsrum snarare än ett stadsrum. De planlades dock med stor omsorg, och de tydliga och slutna stadsrum som epoken skapade, som Årsta torg, Vällingby torg eller Kärrtorps torg visar tydligt att även denna epok kunde konsten att skapa stadsrum. Den som vill studera hur skickligt det gjordes kan enkelt ladda ned stadsplaner för Kärrtorp, Hagsätra eller Bredäng. De kan också studeras på de flygbilder från 1960 över Årsta, Kärrtorp eller Tallkrogen som finns tillgängliga på lantmäteriets tjänst ”Min karta”.

Det saknas inte exempel närmare i tiden. Hammarby Allé i utvecklingsonmrådet Södra Hammarbyhamnen är ett av de stadsrum som tål jämförelsen med det tidigare epoker åstadkommit. Här finns mycket att lära för stadens politiker och tjänstemän som nu står inför uppgiften att sjösätta en ny stadsbyggnadsepok i Stockholm.

Eller varför inte ta pendeln till Järfälla? Barkarbystaden är ett bevis på att en kommun kan ta fram generella planer och upplåta marken först när de vunnit laga kraft, med stadsrum som utan tvivel kommer att tåla jämförelsen med Stockholms utvecklingsområden när det blir klart.

Ola Andersson är en svensk arkitekt och författare. Han driver arkitektbyrån Andersson & Arfwedson.