Stora Holmen

Bakgrund och målbild

Stora holmen är en ö som ligger i Svartån intill sjukhuset. Stora holmen kallas ibland för ”barnens ö” i Örebro, eftersom det funnits en särskilt påkostad lekmiljö här under ett stort antal år. Här finns ett lilleputtåg, en ministad med asfalterade småvägar där barn kan åka runt på trampcykel, en klapphage med bondgårdsdjur, karusell och kiosk. Den här miljön är öppen under sommartid och drivs idag av en entreprenör som tar betalt för olika attraktioner, som till exempel att åka med i tåget.

Intill denna lekmiljö ligger den lekplats som förvaltas av parkenheten. Tidigare bestod den av två ytor med fallskyddssand på varsin sida av en stenmjölsgång. I ytorna stod det en gungställning, en klätterställning, lekhus samt vippgungor. Sandytorna finns kvar, men lekredskapen har bytts ut (de var över 20 år gamla) och miljön har utökats för att även omfatta den park/naturmiljö som ligger intill. På toppen av en kulle ligger nu ett litet ”bäverfort”, nedanför finns en vattenlekmiljö där vatten som pumpas upp rinner i en stensatt ”bäckfåra” ned till en större sandmiljö. Bland de stora lövträden på kanten av kullen har spångar och springstigar byggts, och lekmiljön har även en rutschkana, en plats med några musikinstrument, samt två stora och flera små träskulpturer (främst i form av bävrar).

Satsningen på Stora holmen var inriktad på tre saker:

Dels var det ett exempel på ambitionen att gå från lekplats till lekmiljö. Den viktigaste åtgärden i detta var att utöka lekplatsens yta och inkludera den befintliga miljön intill.

Eftersom Stora holmen är en så viktig och central lekplats var ett mål även att stärka Stora holmen attraktionskraft som utflyktsmål. Det var därmed viktigt att den nya lekmiljön skulle vara karaktärsfull och ha en egen identitet. Bävrar valdes som ”tema” för platsen, bland annat utifrån att bävrar är vanliga i landskapet runt Örebro och ibland simmar ända in i centrala staden, och för att entreprenören som driver sommarverksamheten berättade att han ordnat en liten bäverstig bland lövslyet ett år.

Ytterligare en ambition för den nya lekmiljön var att den skulle fungera som en inkluderande lekmiljö. Störst fokus låg på barn med kognitiva och neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Tillgänglighet för rullstol var också en aspekt som vägdes in, medan anpassningar för synnedsättning inte var med i planeringen.

Process

I ett tidigt skede anlitades landskapsarkitekten Helle Nebelong för att ta fram en idé och en skiss för hur den nya platsen skulle kunna utvecklas. Förutsättningar som diskuterades inom ramen för uppdraget var bland annat att behålla de befintliga ytorna med fallskyddsand (för att spara pengar), att bjuda in till lek i den trädklädda miljön, att få till en generös sand- och vattenlekmiljö, samt att fundera runt inkluderingsaspekter och bäver-temat. I Helle Nebelongs idéskiss placerades ett slott på toppen av kullen och rejäla träspångar/bryggor var tänkta att binda ihop olika platser för lek bland träden där lekutrustning kunde placeras. Två lekskulpturer av bävrar beställdes av träkonstnär Anders Sunesson inom ramen för en större objektsupphandling. Frågeställningar runt inkludering stämdes av med Örebro regions habiliteringscentrum och lekterapin på sjukhuset.

Ansvarig för byggnationen var byggprojektledare Gustav Älgå på parkenheten, tillsammans med ett arbetslag på Trädgårdsteknik – det företag som kommunen för tillfället har ramavtal med för byggnation av lekmiljöer. En viktig person var också Johan Sandström som är motorsågskonstnär och som ansvarade för flera utsmyckningar i miljön. Förhållandevis enkla skisser som visade på placering av lekredskap och lekelement, samt utvalda inspirationsfoton var generellt det underlag som bygglaget hade tillgång till, samt en mycket simpel ”modell” av bäverfortet som visade på några idéer för olika funktioner och uttryck. Inga detaljerade bygghandlingar togs fram och många frågor och detaljer fick diskuteras och lösas på plats. Byggprojektledaren var ute flera dagar i veckan för att bolla olika lösningsförslag och ta beslut om genomförande.

Viktiga frågor under byggnationen

Bäverfortet. Hur mycket resurser skulle läggas på detta element? Samt att försöka hitta en balans mellan styrande design (kul för vuxna) och flexibilitet för en fantasifull användning (kul för barn).

Vattenmiljön och bäckfåran. Hur tillräckligt mycket vatten skulle uppnås i rännorna för att ge höga lekvärden och möjlighet att gräva kanaler i sanden, samtidigt som det inte ska bli för mycket vatten samt att miljön ska klara is och frostskjutning på vintern. Utformningen av bäckfåran var ett stort osäkerhetsmoment där olika funktioner och idéer diskuterades, men där erfarenhet av liknande byggen gjorde det svårt att veta hur resultatet skulle bli.

Hänsyn till de befintliga stora lövträden var en viktig fråga vid placering av olika element för att undvika grävning. Placering av sandmiljön, bävrar, musikinstrumenten med mera anpassades efter detta. Träden inventerades även av arborister för att bedöma eventuella säkerhetsrisker och behov av beskärning av grenar.

Eftersom bron till Stora holmen inte håller för tyngre fordon var det viktigt att planera för massbalans och minimera transporter av tunga material.

Användning av vatten från Svartån till vattenleken diskuterades, men dricksvatten valdes, bland annat utifrån platsens popularitet och att det är många yngre barn som leker här. Satsningen på vattenleken med framdragning av vatten samt förhållandevis dyra pumpar var en av de största kostnadsposterna.

För bäverfortet (och vissa andra element) var det flera frågor runt riskbedömningar som uppstod. Här togs hjälp av Mattias Fröling som bollplank.

Utvärdering

Stora holmen har utvärderats genom ett antal ”lekträffar” på plats med förskolegrupper och grupper från olika särskolor (låg- och mellanstadiet), samt mer osystematiska observationer och samtal med besökare. Aspekter som lyfts fram är:

Vattenmiljön är mycket uppskattad och kan fungera som en slags katalysator för möten och interaktion. Olika barn kan samarbeta runt att styra vattenflödet och det finns plats för många att leka samtidigt. Yngre barnen tycker att bäckfåran är intressant för motoriska utmaningar.

Grönskan och de uppväxta träden har stora värden för atmosfären på platsen. Det gröna ”taket” bidrar bland annat till en lugn känsla.

Bäverskulpturerna är uppskattade av många barn (främst yngre) både att klättra på eller att leka rollekar med. De mindre, utspridda skulpturerna bäddar för roliga upptäckter vid de första besöken.

Sandmiljön har potential, men det skulle behövas redskap här – spadar, hinkar etc för att stimulera till mer lek. Sandlekställningen används mycket av vissa barn.

Gungorna fungerar bra, vissa barn vill gunga länge… Det är bra att det finns olika valmöjligheter, och en gunga som är spännande även för äldre barn.

Tunneln och den lilla kullen ovanför denna är en favoritplats för vissa barn, främst i förskoleålder. Tunneln är lite spännande, kullen ger utsikt, och backen upp är rolig att ta sig upp och ned för.

Rutschen drar många barn, särskilt inledningsvis vid ett besök. Med en större budget skulle det vara fördelaktigt att satsa mer på valmöjligheter för rutschfunktionen (större rutsch för mer utmaning, bredare rutsch för att kunna använda tillsammans).

Generellt upplevs det positivt att många barn kan leka samtidigt på platsen (till exempel går det bra att flera förskolegrupper är här och leker på samma tid), samt att det finns många valmöjligheter för olika typer av platser och lekvärden.

Den kreativa leken skulle kunna stärkas med mer löst material.

Utifrån ett inkluderingsperspektiv har flera justeringar diskuterats och planerats (men inte genomförts ännu). Bland annat breddning av vissa stenmjölsgångar, byggnation av en brygga ut i sandmiljön, justeringar för att förenkla tillgången till vissa gungor, målning av stenar eller andra element, uppsättning av skyltar som kommunikationsstöd, samt uppsättning av staket mot järnvägsspåret där vegetationen skymmer sikten.

Varberga

Bakgrund och målbild

Örebro kommuns nya Grönstrategi och Riktlinjer för lekplatser antogs år 2017. ”Varbergaprojektet” var det första stora park-projektet som utgick från de nya målbilderna i de här styrdokumenten och genomfördes under 2018 och 2019.

Syftet var att utveckla möjligheterna för lek, träning, rekreation och sociala möten i och runt Varbergaskogen. En ambition var även att skapa en mjukare övergång mellan park och skog, för att miljön ska upplevas som tryggare och mer välkomnande. Eftersom Varbergaskogen och intilliggande parkmark är utpekat som ett Utflyktsområde i Grönstrategin, fanns även en ambition att området ska attrahera besökare även från andra bostadsområden. Därför var satsningen även inriktad på att förstärka platsers identitet och erbjuda upplevelser som kan upplevas som unika eller särskilt attraktiva.

Viktiga mål var att bidra till:

Jämställdhet – platser som utvecklas i projektet ska vända sig lika mycket till flickor och pojkar, kvinnor och män.

Trygghet – åtgärder ska bidra till känsla av ökad trygghet i aktuella miljöer.

Gemenskap – åtgärder ska bidra till ökade möten över bostadsområdesgränser.

Projektet var ett samarbetsprojekt mellan enheterna ansvariga för parker, naturområden och friluftsliv. Chefen på Naturvårdsenheten var projektägare, medan projektledaren var en av medarbetarna på Parkenheten. Total budget var 8 miljoner kr, varav ca en tredjedel av bidrag från Boverket.

Genomförda åtgärder:

Förbättra tillgänglighet, orienterbarhet och trygghet i skogen

Skogen röjdes och gallrades enligt gällande skötselplan för naturreservatet. Det innebar att skogsbrynet som gränsar mot parken glesades ur, liksom skogspartierna närmast gångvägar, och olika mötesplatser i skogen som till exempel runt grillplatser groddammen. Det har bidragit till ökad sikt och mer ljusinsläpp.

Gångvägar med motionsspåret och stigar i skogen har rustats med ny markbeläggning. Grusgångarna är nu bredare för att vara tillgängliga för barnvagn och liknande.

Belysningen längs med motionsspåret har förbättrats med utbyte av armaturer. Ny belysning har även dragits in till de nya lek- och träningsplatser som anlagts inom projektet.

Grillplatser och andra sittplatser i skogen och parkerna har rustats upp och kompletterats med nya bänkbord och bänkar.

Skyltar för vägvisning har satts upp för att öka orienterbarheten.

Utveckla befintliga och nya målpunkter för lek, träning och rekreation

Groddammen inne i skogen har restaurerats. Vid dammen har nya bänkbord ställts ut, och platsens karaktär förstärktes med träskulpturer utformade som grodor.

På en gammal grusplan i en glänta av skogen har en ny lekmiljö byggts. Lekmiljön kallas ”Myran” utifrån att det centralt i miljön står en lek- och klätterställning formad som en stor myra. Målsättningen med Myrans lekmiljö har varit att skapa en karaktärsfull, grön lekmiljö som bjuder in vuxna och barn att leka i skogen.

Vid övergången mellan VOX-parken och skogen har en ny plats för lekfull spontanidrott skapats. Mest iögonfallande i denna är en Tarzanjungel – med stora ställningar för lianer som man kan svinga sig med. I skogsbrynet har en låghöjdsbana byggts med olika balansutmaningar, samt ett större klätternät och kompletterande sittplatser.

Innanför låghöjdsbanan startar den nya Sagostigen, som leder in till dammen. Sagostigen har utvecklats i samarbete med familjecentralerna i Varberga och Oxhagen, som föreslog idén från början. Längs med stigen står öppnings- och låsbara skyltar där innehållet kan bytas ut. Längs med stigen placerades träskulpturer ut och familjecentralerna har fortsatt att smycka miljön runt stigen.

Vid några äldre militärförråd har en ny plats för träning utvecklats. Skogen runt omkring har gallrats, belysning dragits in, och gångvägar utvecklats. En vägg har försetts med klättergrepp, en annan med en rigg för cross-fit träning. I området har även fler träningsredskap placerats ut, samt en mindre låghöjdsbana. En 200-meters slinga för löpträning har också anlagts vid platsen. I anslutning har även en ny naturlekmiljö anlagts intill flera förskolor.

Process

En grundförutsättning för projektet var ett samarbete mellan Parkenheten på Tekniska förvaltningen, Naturvårdsenheten på Stadsbyggnadskontoret, och Enheten för friluftsliv på Kultur- och fritidsförvaltningen. Samverkan med andra verksamheter var också en mycket viktig grundförutsättning i projektet. En handfull möten, gåturer och lekträffar genomfördes med förskola, skola och fritidsgårdar. Fokus i de träffarna var framför allt att ta del av tankar och erfarenheter av hur området användes i dag, vilka platser som var viktiga och på vilket sätt, samt vad olika grupper saknade i området. Planerade åtgärder i projektet stämdes även av med representanter för Partnerskap, Öbo, Brå, Ölif, områdesgrupper, naturvägledare och föreningar som Verdandi. Några verksamheter var särskilt aktiva i projektet, som familjecentralerna i Varberga och Oxhagen, som föreslog idéen med Sagostigen, och som fortsatt att ta en aktiv roll i utveckling av olika platser.

Arbetssätten inom Varbergaprojektet följde inte standardiserade mallar. Det anlitades inga landskapsarkitekter för att designa några platser, utan tjänstemän på Parkförvaltningen ansvarade i stället för det arbetet. Den utrustning som köptes in kan inte heller betraktas som någon standardutrustning. I stället söktes samarbeten med vad man skulle kunna kalla eldsjälar, konstnärer och personer med specialkompetenser. För låghöjdsbanan anlitades en konsult som vanligtvis bygger höghöjdsbanor. För träningsplatsen vid militärförråden anlitas konstföreningen Konstbunkern för att måla väggarna, dels själva och dels tillsammans med fritidsgårdarna. Konstnärer anlitades även för att göra träskulpturer för utsmyckning och Ruben Vätte ansvarade för projektet Redet. För Tarzanjungeln kontaktades Asbjörn Flemmen, tidigare lärare vid idrottshögskolan i Volda, och livslång eldsjäl för barns rörelseglädje. Flemmen har utvecklat olika Tarzanjungler som spontanidrottsmiljöer för skolgårdar i Västnorge.

Byggnation av olika platser har gjorts både med Tekniska förvaltningens egna bygglag och med externa entrepenörer på ramavtal, samt med särskilda konsulter. Att projektledaren på parkenheten tagit en mycket aktiv roll i byggprocesserna har varit viktigt för resultaten, med många lösningsfokuserade möten på plats för att hantera alla praktiska frågor som uppstått.

En av de största utmaningarna i projektet var byggnationen av Tarzanjungeln och låghöjdsbanan i VOX-parken. För användning av bildäck gjordes en särskild utredning om eventuella hälsorisker, och riskbedömningar generellt har varit en svår fråga. Samtidigt är platser mycket uppskattade.

Utvärdering

På ett övergripande plan är bedömningen att projektet uppfyllt de mål som ställdes upp. Området har blivit populärt och används som utflyktsmål av familjer, pedagogiska verksamheter och andra aktörer. I samtal med t.ex. familjecentraler, fritidsgårdar, skolor, och privatpersoner som bor i olika delar av Örebro kommun framgår det att området är uppskattat av en bred målgrupp. Man upplever att skogen och de nya platserna används av såväl yngre som äldre, pojkar och flickor. Den främsta målgruppen upplevs vara familjer med barn från övre förskoleålder till mellanstadiet, samt vuxna och äldre som promenerar i skogen. Ungdomar använder dock miljöerna i mindre utsträckning och en annan grupp som lyfts fram som skulle behövt mer fokus är familjer som behöver information på andra språk än svenska för att hitta hit. Att fler personer rör sig i området har bidragit till en ökad känsla av trygghet (och här har även åtgärderna för ökad sikt genom skogen, mer belysning och skyltning bidragit).

Det här är aspekter som lyftes fram som positiva resultat vid parkenhetens utvärdering:

Området är stort och erbjuder flera olika platser på gångavstånd från varandra. Det gör att det finns förhållandevis mycket att upptäcka och göra. Vi tror att området når över något slags ”tröskelvärde” av attraktivitet – det känns värt att komma hit på en utflykt.

Det är möjligt att välja olika platser och aktiviteter utifrån väder, humör, och intresse. Vissa platser är lugnare, andra mer intensiva.

Även om familjer och olika former av barngrupper har varit främsta målgrupp, så uppskattas området av många. Det finns ett mycket viktigt grundvärde i själva Varbergaskogen med tillgång till större naturområden för promenader och rekreation.

De nya platserna som skapats har alla sin egen personlighet och karaktär. På flera platser har barn från fritidsgårdarna och familjecentralerna varit med och satt sina egna spår. Vi tror att det bidrar till att fler tycker om platserna, att de nya platserna har en ”själ”.

Att flera barn och verksamheter varit med i planering och utveckling gör att det också finns många i området som bryr sig om platserna och månar om att de ska tas om hand på ett bra sätt. Det har varit ovanligt lite skadegörelse i området (några träskulpturer har blivit lite misshandlade, och några fjärilsskyltar har slagits sönder).

Flera av de nya platser som skapats är förhållandevis stora, och det är möjligt att vara många här samtidigt. Det gör att det inte blir så tydlig konkurrens om platserna, och att de kan fungera som mötesplatser. Det gör också att flera platser fungerar för verksamheter som skolgrupper eller idrottsföreningar.

Vi tror också att ambitionen om att skapa flexibla och ”okodade” platser gör att de känns välkomnande för en bred målgrupp. Traditionella spontanidrottsplatser och liknande miljöer tenderar att användas främst av pojkar och unga män, men t.ex. Tarzanjungeln och låghöjdsbanan är miljöer där det inte finns sådana ”oskrivna förväntningar” på vem som ska använda dem och på vilket sätt. Det är mer fokus på rörelseglädje än prestation, mer fokus på lek än på regelstyrda aktiviteter.

Miljöerna i VOX-parken med just låghöjdsbanan och Tarzanjungeln fungerar som startpunkt för många besökare. Vi tror att en viktig faktor bakom det är att de uppfattas som spännande och utmanande. Det är ovanligt med lek- och träningsmiljöer där det är möjligt att välja nivå på utmaningen, och där även äldre barn, ungdomar och vuxna kan utmana sig själva.

En viktig konsekvens av att miljöerna attraherar en bred målgrupp och att många känner sig välkomna är att det gör att platserna upplevs som tryggare. Att många fler personer rör sig i området, att det är en blandning av folk med t.ex. föräldrar och småbarn gör mycket för tryggheten. Att området nyttjas av pedagogiska verksamheter och andra organiserade aktiviteter bidrar också till samma sak – trygghet genom att fler personer är närvarande. Ny belysning och att sikten ökats i skogsbrynet bidrar också till känslan av trygghet.

Norra Ormesta

Bakgrund och målsättning

I det nya bostadsområdet Norra Ormesta i sydöstra hörnet av Örebro stad, har en ny lek- och rekreationsmiljö utvecklats som fungerar som ett exempelområde och testbädd för lekotoper. Utgångsläget var en cirka 5 hektar stor yta som gränsar till Osets naturreservat vid Hjälmaren. På platsen fanns en större åkerholme med uppvuxna ekar och björkar på en långsträckt moränås. På sidorna om denna fanns lerig och delvis sank åkermark, samt ett djupt dike i en av områdets ytterkanter.

Den övergripande målsättningen för den nya rekreationsmiljön var att skapa en mötesplats som fungerar för många olika målgrupper och aktiviteter. I detaljplanen var ytan planlagd som offentlig platsmark och kvartersmark med beteckningarna natur, idrott och odling. Olika målsättningar och idéer som diskuterades inför byggnationen var bland annat:

Att skapa en mjuk övergång från bostadsområdet till naturreservatet, både från ett biologiskt och socialt perspektiv.

Att skapa en mötesplats som skulle kunna fungera som entré till Osets naturreservat och som den stadsdelspark som saknades i den här delen av Örebro stad.

Att utforska hur en idrottsyta kan utformas om fokus ligger på spontanidrott i stället för föreningsidrott.

Att utforska hur en skogsträdgårdmiljö kan fungera som ett mellanting mellan en odlingsyta och en parkmiljö.

Att öka naturvärdena genom att friställa ekar i skogsdungen, skapa en mindre damm, samt plantera ett stort antal blommande och bärande perenner, buskar och träd.

Att utveckla en rik lekmiljö utifrån Örebro kommuns Riktlinjer för lekplatser.

Inriktningen på lekotoper valdes som en övergripande design-idé som skulle skapa värden som motsvarade alla dessa behov och önskemål, och som skulle binda ihop ytan till en helhet.

Process

Hjälmarviksparken i Norra Ormesta är resultatet av ett samarbete mellan många olika aktörer. Landskapsarkitektkontoret Urbio ritade grundstrukturen, och tjänstemän på parkenheten, stadsbyggnadskontoret och naturvårds- och fritidsförvaltningarna i Örebro kommun deltog i ett flertal möten, liksom forskare från SLU som träffades för några workshops där lekotopidéer diskuterades.

Även om mycket tid lades på att formulera målbilden för projektet så var det byggfasen som var riktigt avgörande för resultatet. Inga detaljerade bygghandlingar togs fram och exakt placering av exempelvis lekredskap och utformning av olika topografiska strukturer och växtbäddar justerades jämfört med gestaltningsförslagen som levererats av Urbio. Skisserna innehöll till exempel inga detaljer för uppbyggnad av kanter av stock och sten, eller för plantering av växter. För utformning av diverse utsmyckningar och platsbyggda lekelement fanns bara inspirationsfoton som hittats på nätet. Byggprojektledaren på parkenheten, Gustav Älgå, hade en nyckelroll för att fatta beslut om utformning av alla detaljer, i dialog med två olika bygglag, med Peter Korn, med konstnärer och andra som var involverade i projektet.

Ryggraden i den nya miljön är den befintliga moränåsen med uppvuxna ekar och björkar. Tillgången till den här naturmiljön var ovärderlig för slutresultatet. Flera ekar i dungens kanter höggs fram för att få mer ljus, och en ny promenadstig anlades i dungens ytterkant. I övrigt gjordes inga förändringar i landskapet här.

De svagt sluttande åkerpartierna intill skogsdungen omformades desto mer. Det djupa diket som gick längs områdets gräns i norr grävdes om för att meandra in i miljön och breddades även ut till en mindre damm. Det stora gräsrummet ramades in med en fyra meter hög pulkabacke och tillhörande ås i ena kanten och med lägre kullar och åsformationer i andra kanten. I det som kallas ängslabyrinten anlades flera små kullar – lägre mot intilliggande nya bostäder och lite högre längre in.

Centralt i det nya området byggdes ett gungrum med flera olika köpta gungställningar samt en grillplats. Den här ytan fungerar som startpunkt för många familjer som besöker området.

Viktiga frågor vid byggnationen:

Uppbyggnad av ny topografi

Det gick åt fler hundra lastbilslass med jord för att bygga upp den nya topografin. Inget av detta var köpt jord – det hade blivit alldeles för dyrt för projektets budget. Istället togs schaktmassor från andra byggprojekt i staden emot. Massorna inspekterades på kommunens mellanlager där schaktmassor provtas för eventuella föroreningar innan de körs till deponi. Eftersom schaktmassorna grävts upp inom andra projekt kunde de transporteras till Ormesta utan kostnad för parkprojektet – det blir ändå billigare (och miljövinster) med att köra massorna hit istället för till deponi utanför staden. Återbruk på det här sättet är alltså ett exempel på win-win.

Jordmånen i området är tung lera, liksom huvuddelen av de massor som användes i projektet. Kompaktering av tunga maskiner på lerjord kan drastiskt minska möjligheten för lyckad etablering av nya växter, så det var viktigt att undvika transporter över de platser som skulle bli nya vegetationsbäddar. Körvägar för lastbilar och grävmaskiner markerades ut från början där nya rörelsestråk med stenmjölsgångar planerades.

För att skapa bättre förutsättningar för plantering på de nya lerkullarna täcktes leran med ett lager rundkornig sand. I bäddarna där många perenner skulle planteras i ängsrummet lades 20-30 cm, på övriga platser var sandlagret 10-15 cm. Sanden minskar avdunstningen och håller den underliggande lerjorden fuktig. Den utgör också ett bra substrat för mykorrhiza och den underlättar för de nya växternas etablering av rötter. Dessutom har ogräs svårare att etablera sig i sanden, och ytterligare en fördel är att en rikblommande täckgröda kan sås in de första åren vilket bidrar med stora skönhetsvärden medan de nyplanterade perennerna och buskarna etablerar sig.

Omfattande plantering

I Ormesta valdes växtmaterialet av Peter Korn i samråd med projektets byggprojektledare. I övergången till Osets naturreservat planterades bland annat ek, rönn, hassel och hagtorn. Intill sandmiljön och den lilla dammen valdes strandväxter, på pulkabackens baksida planterades fruktträd och bärbuskar, i Ängskullarnas ”finplanteringar” sattes ett stort antal olika perenner och lökar som ska ge en rik blomning från tidig vår till sen höst, och i de mer vilda ängskullarna som är avsedda för lek planterades ett flertal olika salix-arter tillsammans med stora gräs och tåliga perenner. Små kvaliteter för buskar och träd valdes för att hålla nere kostnaderna och för att få en tryggare etablering. Tät plantering av växter gör att ett visst svinn inte gör så mycket, och många buskar uppvisar bättre tillväxt där små kvaliteter satts tätt tillsammans. Perennerna var barrotade och speciellt uppdrivna för sandplanteringar.

Rätt växt på rätt plats är a och o. I Ormesta ansvarade Peter Korn för arbetsledning av planteringar och detaljstyrde var olika arter sattes i varje växtbädd utifrån mikroförhållanden som sol/skugga, lutning, fuktighet och läge i bädden.

Under den första växtsäsongen gjordes ogräsrensning vid två tillfällen med fokus på att få bort kvickrot och hindra den från att få fäste i bäddarna tidigt. Vattning skedde vid tre tillfällen första växtsäsongen (vid plantering och två gånger till). Ingen vattning skedde under säsong två. I Ormesta användes inte skyddsstaket för att skydda planteringarna. Några låga järnstaket har dock satts ut runt finplanteringskullarna vid övergången mellan lek- och finängarna, för att markera att man inte ska springa omkring på de här bäddarna.

Återbruk av stock och sten till kanter

Liksom förstärkning av lekvärden med köpta lekredskap samt med platsbyggda element och utsmyckningar. Riskbedömningar av vissa strukturer gjordes med stöd av Mattias Fröling.

Eftersom landskapet är rikt på vatten (tidigare våtmarkslandskap) så var vattenhantering också centralt. I området användes en blandning av åtgärder för att leda bort, infiltrera och ta hand om dagvatten. En del av de här lösningarna är osynliga för besökare, en del är utformade för att förstärka lek- och skönhetsvärden. En svår fråga var att hantera förekomsten av mycket djupa diken (som avvattnar stora ytor uppströms). Ett sätt att försöka öka säkerheten i området var här att göra vattenförekomsterna mer tydliga och att skapa flacka kanter mot lekområden för att minska risk för otrevliga överraskningar vad det gäller vattendjup.

Utvärdering

Den nya miljön i Ormesta byggdes klar vid årsskiftet 2021/22. Ett flertal platsbesök i Ormesta under vinterhalvåret 2021/2022 har visat att det ofta är relativt många besökare i området, främst barnfamiljer. På vintern har gungorna med grillplatsen, sandstranden och skogsmiljön använts mest. Lekutrustningen har tydliga värden. Lekförstärkare i skogsmiljön fungerar som målpunkter och start för lek. Gungrummet fungerar som ett hjärta. Under sommarhalvåret har de rikblommande nya planteringarna uppskattats mycket för sina skönhetsvärden.

 

Hagen

Bakgrund och målsättning

Parken Hagen är en långsmal park som anlades på 90-talet i samband med att bostadsområdet Ladugårdsängen byggdes. Den har nu nyligen rustats upp och utvecklats i samband med att det nya bostadsområdet Södra Ladugårdsängen byggs, söder om parken. En landskapsarkitektfirma anlitades för att ta fram ett gestaltningsförslag och bygghandlingar och Skanska upphandlades för byggnationen. En mindre del av parken lyftes dock ut ur den här processen, och här ansvarade i stället parkenheten för utvecklingen av en ny lekmiljö. Denna del av parken ligger i direkt anslutning till den nybyggda Änglandaskolan (F-6). Målsättning med den nya lekmiljön var:

Dels att den nya miljön skulle fungera som så kallad ”förlängd skolgård” (komplettera den ordinarie skolgården).

Och dels att skapa en särskilt intressant lekplats som kan fungera som utflyktsmål för familjer i närliggande bostadsområden. Temat ”det gamla bondesverige” med inäga/utmark valdes som idé-ram för utvecklingen.

Process

Tidigt i projektet hölls en lekträff och gåtur med ett par grupper av barn på skolan som visade sina favoritplatser och berättade var och hur de brukade leka. Samtal hölls även med pedagoger på skolan. Bryggartäppan och ett par liknande lekplatser i Stockholm besöktes som inspirationskälla, och Susan Paget (tidigare vid SLU Ulltuna, men nu pensionerad) engagerades som bollplank vid framtagning av idéer och skisser som medarbetare på parkenheten tog fram. Projektledare på parkenheten var Gustav Älgå, Trädgårdsteknik byggde (på ramavtal), Peter Korn upphandlades för att ansvara för växtval och planteringar och precis som på flera andra platser användes träskulpturer av Anders Sunesson och Johan Sandström.

Viktiga frågor under byggnationen

Lekhusen. Format? Storlek? Hur rejäla? Ambitionen att skapa en ”charmig” miljö där husen har sneda vinklar osv var svårare än förväntat. Planer på utsmyckningar med hög detaljeringsnivå, som t.ex. gardiner och rekvisita i husen lades på is.

Hagen var ett av de första projekten där ett nytt landskap i miniformat skulle byggas. Jämfört med skisserna behövde ganska stora justeringar göras när det gällde storlek, placering och höjd på kullar, liksom storlek och placering av nya växtbäddar. (Det som var ritat var generellt för smått och trångt jämfört med vad som bedömdes som lämpligt när det väl byggdes på plats).

Det slitage som ny vegetation skulle utsättas för var ett stort osäkerhetsmoment. Det fanns några befintliga lekbuskage på plats i parken och slitaget på dessa uppfattades som extremt högt under planeringsprocessen (skolan har drygt 500 barn och dessa buskage var de enda platserna där barn kunde gå undan eller leka i ett avskilt rum). Det fanns en farhåga att nyplanterad vegetation inte skulle klara sig och en viktig aspekt vid växtval.

Precis som i andra projekt har återbruk av massor, stock och sten varit viktigt i uppbyggnad av nya strukturer.

Staket sattes upp i ytterkant och möjlighet till överblick från vissa kullar planerades in för att öka tryggheten hos pedagoger.

Utvärdering

Lekmiljön i Hagen används delvis som förlängd skolgård, men inte i lika stor utsträckning som förväntat. En anledning som personal på skolan angett är att de inte anser att de har tillräckligt med personal för det. Många föräldrar som besöker platsen med sina barn verkar framför allt uppmuntra till lek i gårdsmiljön där det finns mest lekredskap och tydligare lekvärden. Båda är ett exempel på hur barns användning av en plats påverkas både av den fysiska platsens förutsättningar samt av vuxnas attityder.

Slitaget på lekhusen och miljön i anslutning till dessa har varit betydligt högre än förväntat. En lärdom är att sådana miljöer behöver vara mycket robusta (om det inte finns resurser för mycket småfix och lagningar).

Kritik mot ”utmarken” (som var tänkt att vara en lite ”vild” miljö) har varit att den känns alltför ”trädgårdsmässig”. Mer barrträd, mer John Bauer-känsla, inslag av vatten/gegga eller andra icke-tillrättalagda element skulle ha passat bättre till temat.

De ursprungliga lekbuskagen har återhämtat sig efter två år, och det är tydligt att slitaget sprids över större yta/fler olika platser nu. Det blir intressant att se hur den nya vegetationen klarar sig om ett par år när skyddsstaketen tas bort.

Traktorn är ojämförligt det mest populära inslaget för många yngre barn.

Den stora gungställningen med tre sammankopplade sitsar är mest populär bland äldre barn och ungdomar som använder den med stor energi…

Från observation av barns lek på plats tänker vi att ambitionen att skapa en tillåtande miljö för fri lek infriats. Platsen har också hög ”dunken-faktor”.

Eklunden

Bakgrund och målbild

Eklunden är en park som ligger i det centrala villaområdet Sörby. Intill ligger den nybyggda Svealundsskolan F-6 med drygt 500 elever. Tidigare fanns det en ca hälften så stor skola på samma plats, och inför rivning av denna och byggnation av den nya skolan gjordes en ny detaljplan för skolfastigheten och parken. Friytan på den befintliga skoltomten var för liten för den betydligt större skolan och därför beslutades det att den bilväg som tidigare gick mellan skolgården och parken drogs om så att denna barriär försvann, samt att en del av parken planlades som kvartersmark med beteckning idrott och lek. Denna yta arrenderas av skolan och är tänkt att fungera som skolgård under skoltid och som park när skolan är stängd. Inför att den nya skolan öppnade utvecklades parkmiljön i Eklunden. Viktiga målsättningar var:

Dels utveckla parken så att den skulle kunna fungera som en förlängd skolgård och komplettera den ordinarie skolgård som skulle byggas.

Dels att höja värdena generellt i parken så att den bättre skulle kunna fungera som en stadsdelspark. Innan utvecklingsprojektet bestod parken av en mycket stor platt, inhägnad grusyta, stora platta gräsmattor, samt en liten kulle med en liten traditionell lekplats. I kanterna av staketet runt grusplanen växte även ett antal björkar och ekar.

Eftersom Svealundsskolan inrymmer särskoleklasser var frågeställningar runt att skapa en inkluderande miljö viktig.

Process

I ett tidigt skede hölls samtal med lärargrupper från den tidigare Eklundaskolan där önskemål för den nya miljön samlades in. Emma Crawley (då fristående konsult, nu anställd i Västerås kommun) anlitades för att ta fram ett idéförslag och skiss för utvecklingen av Eklunden. Funktionen som förlängd skolgård var central för uppdraget och en viktig grundförutsättning var att miljön skulle rymma de tre zoner som beskrivs i verktyget lekvärdesfaktor – den trygga zonen, den aktiva zonen och den vilda zonen. För den trygga zonen pekades den lilla kullen med befintliga lekplatsen ut och här föreslogs att en sand- och vattenlekmiljö skulle anläggas. För den aktiva zonen skulle fokus ligga på R-ytan där en pulkabacke skulle skapas och en del av grusytan sparas för bollspel och liknande. Den vilda zonen föreslogs ligga i parkens södra del. I Emma Crawleys förslag var planteringar av ätbara växter och rika sinnesupplevelser en viktig beståndsdel, och utifrån det inleddes samarbete med Philippe Weiss för att skissa på förslag på uppbyggnad av skogsträdgårdsmiljöer och föreslå växter till dessa. För vissa delar av de nya planteringarna anlitades dock i stället Peter Korn. Utvecklingsförslagen stämdes av med en arbetsgrupp där bland annat rektor, Futurum (fastighetsbolaget som förvaltar skolfastigheter i Örebro) samt Barn- och utbildningsförvaltningen deltog. En landskapsarkitekt på Stadsbyggnadskontoret hjälpte till att göra justeringar i gestaltningsförslaget inför att byggnation påbörjades.

Byggprojektledare på parkenheten var Gustav Älgå och det egna bygglaget på Tekniska förvaltningen genomförde byggnationen.

Viktiga frågor under byggnationen

Återbruk av massor för uppbyggnad av ny topografi.

De växtbäddar där Philip Weiss tagit fram växtförslag byggdes upp på ett särskilt sätt med flera olika lager: köpt planteringsjord, halvt nedbrutet organiskt material (flisad grot), duk och flis. De växtbäddar där Peter Korn ansvarade för planteringen bestod bara av massor (dvs lera) täckt med ca 10 cm sand.

Svårigheter att få tag på tillräckliga mängder och föreslagna sorter av de växter som ingick i Philipp Weiss planteringar gjorde att planteringarna blev glesa och har fått fyllas på successivt.

Budgeten för utvecklingsprojektet var mycket snålt tilltagen och flera element och platser fick strykas. Det fanns inte heller så mycket tid att lägga på detaljer i utformningen som hade varit önskvärt. Några fördyrande faktorer var att mer skyddsstaket runt planteringar sattes upp än budgeterat för, att det visade sig ligga rödfyr i grusplanen (trots att tidigare inventering angav att det inte var så), och att kullarna där en liangunga placerades behövde byggas om på grund av för mycket erosion.

Alla befintliga träd och buskar sparades. När det höga staketet runt grusplanen togs ner fick det göras på ”det krångliga sättet” så att inte de småträd (sly) som växt upp i kanterna behövde sågas ner.

För att erbjuda klätterträd på kort sikt (ett önskemål från dialog med personalgruppen på skolan) flyttades tre stora valnötsträd till parken när en tysk trädflyttningsbil var i Örebro.

En fråga som blev stor när parken stod klar var att det planterats just valnötsträd och andra nötträd och buskar i parken. Den lokala Astma- och allergiförbundet hörde av sig, liksom rektorer och oroliga föräldrar. En riskbedömning gjordes med stöd av professor Magnus Wickman vid Karolinska institutet och bedömningen i slutändan var att riskerna med nötträden var förhållandevis låga och att det inte bedömdes finnas anledning till att ta bort dessa.

Utvärdering

I samtal med specialpedagoger och rastansvariga på skolan har det lyfts att den nya miljön är mycket uppskattad och välanvänd. Personalen på skolan lade tidigt upp ett system där de delade in parken i olika zoner där olika pedagoger hade ansvar för uppsikt i olika delmiljöer.

Linbanan och liangungan, liksom fotbollsplanen och vattenleken (när den är igång) är populära platser, liksom kanterna med befintliga buskage och småträd. På helger är grillplatsen och sittplatserna under tak välanvända.

Boende i radhusen intill skogsträdgårdsplanteringen har varit upprörda över den nya miljön utanför deras trädgårdar som de upplever som störande och ful. De här planteringsbäddarna är fortfarande för glesa och växterna har haft relativt dålig tillväxt de första två säsongerna. Dessa bäddar kräver också mycket vattning vilket innebär en stor kostnad (jämfört med de delar som Peter Korn planterat och som bara vattnats 3 gånger totalt).

I sandbäddarna frösåddes sommarblommor under de första två säsongerna vilket gav en mycket uppskattad blomsterprakt.

Det skulle behövas mer lösa material för att skapa förutsättningar för mer kreativ lek.

När träd och buskar etablerats sig mer planeras skyltar att sättas upp för att visa vilka olika sorter som växer i parken. I backspegeln tänker vi att det hade varit bättre att inte satsa så ensidigt på ätbara växter, utan kanske ha blandat in mer andra arter.