50 år av lekaktivism

Helena Friman har varit engagerad i barns rätt till lek i hela sitt liv, både i sitt professionella arbete och som aktivist. Idag, 79 år gammal, arbetar hon i nätverket BUMS, (Barns utemiljö i staden), en ideell grupp av starka personligheter med brett nätverk, som kämpar för barns utemiljöer i städer. Vi pratade med henne om hur synen på barn i stadsplaneringen har förändrats under hennes livstid och om vikten av att engagera sig och jobba aktivistiskt.

I mitten av 1960-talet började Helena Friman arbeta med lärande för barn på Stadsmuseet i Stockholm, där utvecklades nya modeller för barnverksamhet i museer.

– Det var mycket fokus på barnen i samhällsdebatten då. Det var så synligt att många barn bodde trångt och att de inte hade plats att leka och vara på i staden. Vi ansåg att skolgårdarna var undermåliga och att det inte fanns ordentliga lekplatser. Barnen lekte på trånga, skuggiga innergårdar och det var mycket biltrafik på gatorna som begränsade barnens frihet att röra sig. Särskilt Södermalm där museet ligger, var då en verklig arbetarklasstadsdel, med många barn. Stadsmuseet blev under 1960-talet lite av ett nav för folk som ville göra roliga saker. Bo Lagerkrantz var chef och barn stod mycket i centrum för våra samtal. Vi var många som var engagerade i frågan.

– 1967 öppnade vi Hyllan, som skulle bli museets undervisningslokal för barn. Den låg under Ryssgården och hade ett sluttande golv. Vi hade ingen vidare budget. Museets inredningsarkitekt Sven Åke Gustafsson skapade ett slags lekrum som blev otroligt populärt. Sven Åke köpte papprör, sådana som man använder när man gjuter betong, och målade dem i olika färger. Barnen byggde med dem och kröp in i dem och rullade hela vägen nedför det sluttande golvet. Efter en tid ordnade vi en skumgummigrop längst ner i rummet med lianer i taket, ”hoppskummit”, som barnen älskade att hoppa och leka i. Hyllan blev populär. Barn stod och bankade på dörren tidigt på morgnarna och ville in.

– Aktion Samtal började ha sina möten på Hyllan och jag var med där på ett hörn. Aktion samtal var en grupp unga människor som engagerade sig i stadsbyggandet i Stockholm. På hösten 1968 genomförde de under en vecka en serie aktioner runtom i Stockholm i syfte att starta diskussioner om barnens plats i staden. Den första aktionen ägde rum i ett kvarter på Östgötagatan på Södermalm, där gruppen en tidig morgon snabbt sågade öppningar i järnstängslen mellan innergårdarna för att skapa en stor, bilfri och sammanhängande yta för barnen att leka på. Sen bjöd man på kaffe och samlade fastighetsägarna och de boende på samtal. Med den aktionen visade man konkret att ”så här skulle man kunna göra”. En bärande tanke var att i barnens omgivande miljö ge plats för spontan och varierad lek.

 Hur fick Aktion samtal! så stort genomslag?

– Bra kontakter med media var viktigt. Den första aktionen filmades av TV och sändes samma kväll i Lennart Hylands stora familjeunderhållning Timmen. Då fanns bara en TV-kanal, så aktionen fick nationell spridning. Journalisten Rebecka Tarschys följde alla aktionerna i Dagens Nyheter.

Sommaren 1969 öppnade ni en bygglekplats på Stadsmuseets innergård. Hur kom den till?

– Vi hade en stark ideologi knuten till byggleken, en övertygelse om att barn måste få pröva sina färdigheter, även det som är svårt, kanske nästan farligt. Byggleken skapades utifrån barnen själva. Det var de som bestämde och styrde tillsammans. Det fanns hela tiden vuxna på plats som kunde stötta och visa om det behövdes och kontrollera att det höll. De hade också koll på att det var barnen bestämde och inte medföljande vuxna.  Den regel som fanns var: ”Här äger man inte. Man samarbetar!”

Vad resulterade det här fokuset på barnen i konkret och långsiktigt?

– Staden satsade verkligen på barnen, i stadsbyggandet och kanske mest synligt genom Parkleken som blev Parkförvaltningens mest personaltäta avdelning. I slutet av 1970-talet fanns det sammanlagt 195 bemannade parklekar i Stockholm. Skolgårdslek fanns på 451 skolor, då gick lekledare från parken över till närbelägen skolgård för att vara med barnen. Under 1970-talet kom den stora daghemsutbyggnaden, ofta med friliggande hus och stora innehållsrika gårdar. Vi var kritiska men staden satsade verkligen på barnen då. Jag tycker att det är en stolt historia. Vad har hänt med den idag?

Helena Friman arbetade vidare på Stadsmuseet med att utveckla skolundervisningen, som också var banbrytande på många sätt, då de bland annat sprängde ramarna och alltid tog med barnen ut i staden, i verkligheten. Hon var också med och producerade tre stora utställningar på Stadsmuseet som på olika sätt fördjupade perspektiven på barn och unga i staden.

2016 är du med och startar nätverket BUMS (Barns utemiljö i staden). Kan du berätta om det?

– Vi såg att barnens utemiljöer i staden höll på att radikalt försämras. Vi upptäckte att det planerades och byggdes förfärande små, skuggiga, hårdgjorda förskolegårdar i Stockholms nya stadsdelar. Vi granskade olika stadsutvecklingsplaner och såg hur illa det planerades för barnen i de alltmer tätbebyggda områdena.

– Idag är BUMS en studiecirkel/nätverk med 15 medlemmar, alla tidigare yrkesverksamma inom många områden, flera är arkitekter. Sedan starten har vi arrangerat symposier, talat med forskare, skrivit debattartiklar, kontaktat politiker etc. Vi yttrar oss om nya stadsplaner. Vi stödjer också föräldrar som engagerar sig för att deras barn ska få en bättre utemiljö.

Hur är det att arbeta med de här frågorna idag i jämförelse med hur det var på 1960- och 70-talen? 

– Barnperspektivet är inte alls i fokus i samhällsdebatten i dag som då. Barnens behov och rättigheter prioriteras inte högt. Det är tydligt att stadsutvecklingen idag styrs mycket mer av ekonomiska intressen än av en vision om ett inkluderande samhälle där barnen också får ta plats. Vinstintressen går kort sagt före barnens bästa.

Hur har barns lekmiljöer i Stockholm förändrats under den tid du arbetat med frågan? 

– Barnperspektiven i stadsbyggnaden monteras ned. De allra bästa lekmiljöerna, skogbackar, slänter och ängsmark, som ofta lämnades obebyggda just för barnens skull, försvinner i rasande fart när staden förtätas. Forskningen idag kommer till samma slutsatser som då när det gäller barnens behov av fri lek. Trots det får andra prioriteringar styra hur lekmiljöer, förskole- och skolgårdar placeras och formges. Trånga utrymmen, asfalterade eller täckta av gummimattor. Lekredskapen är fasta och kan bara användas på ett sätt. De är formgivna för att det ska vara enkelt och kostnadseffektivt att sköta dem, inte för att maximera rörelse, fantasi och lek. Det som sker nu i Stockholm är alarmerande.

– Hur ska barn som växer upp i de här utarmade förkrympta miljöerna kunna gestalta och skapa sina egna världar i leken? Hur ska de kunna skapa riktig lek på en liten utsläppsgård, på en hård plätt? Om de varje gång de ska leka måste traska iväg till en plats som inte hänger ihop med förskolan, hur ska de då kunna få kontinuitet i sina lekar?

Du har varit aktivist hela ditt liv. Vad är dina bästa tips om man vill engagera sig i de här frågorna?

– Engagera dig i ditt närområde, lokalt där du bor. Sök kontakt med andra, skapa en grupp och öppna upp för dialog och samtal. Det är roligt och trevligt att skapa gemenskap kring en fråga eller ämne. Man ska inte dra sig för att kontakta och bjuda in sina lokalpolitiker till samtal, tänk på att de också är engagerade människor som tycker om att diskutera och lära sig. Det gäller att skapa en bra kontakt. Och så måste man ha uthållighet.

Hur började ditt engagemang för barns lek?

– Jag tror faktiskt att det började när jag växte upp, för där lektes det. De vuxna lekte också. Jag växte upp på en gård, omgiven av skog och sjö. Det var ingen romantisk idyll. Vi hade inte så mycket pengar, men huset var stort och det var alltid mycket folk där och vi barn lekte som sjutton. Vi lekte, som barn ju gör, det vi såg och läste om.

– Till exempel när jag var fem år fick jag följa med min mamma till Stockholm för att hälsa på hennes mostrar som bodde på Dalagatan. Vi åkte spårvagn och var på Skansen. När jag sen kom hem drog jag igång de andra barnen att leka stad i skogen. Vi höll på i flera veckor, la ut Odengatan längs en kostig och satte upp skyltar och höll på. Sen lekte vi mycket häst. Min storasyster var hästfanatisk och läste mycket om hästar. Vi ritade upp fållorna och boxarna på marken och ute på gårdsplanen hade vi paddocken där vi som var hästar tränades. Vi höll på hela somrarna. De var en fantastisk miljö att växa upp i och jag tror att min inställning till leken präglades där.