”Barn är förvaltningsövergripande”

Tankesmedjan Movium har sedan 2006 ett regeringsuppdrag att samla, sprida och utveckla kunskap om barns och ungas utemiljöer. Lena Jungmark som är nationell samordnare släppte strax före sommaren en bok om arbetet, en slags lägesbeskrivning av gestaltad livsmiljö för barn och unga i Sverige. Boken har bland annat delats ut till alla riksdagsledamöter. Och hur ser det då ut? Tar vi barnens behov på allvar när vi planerar stad?

Text: Kris Johnson-Jones

Movium vid SLU i Alnarp fungerar som en länk mellan akademi och bransch och har i uppdrag att hålla i kontakten mellan praktiker och forskning och fånga upp frågor som ställs till SLU, vilket ger en väldigt praktiknära forskning.

– De som ingår i vårt Movium Partnerskap – kommuner, arkitektkontor och andra privata aktörer – har möjlighet att samverkan med forskare i ett projekt, till exempel kring hur man gestaltar en plats för unga och jobba djupare i vissa frågor. Vi producerar också populärvetenskapliga skrifter utifrån verksamheten. Min roll är att nätverka och koordinera för att fördjupa kunskapen åt alla håll, säger Lena Jungmark, nationell samordnare för barns och ungas utemiljöer på Movium.

Hur kan en arbetsvecka se ut?

–Jag jobbar ganska mycket med Boverket – framförallt med Ulrika Åkerlund som arbetar med fysisk miljö kopplat till barn och unga. Vi har bland annat arbetat tillsammans med en vägledningen ”Gör plats för barn och unga” som kom 2015. jag har också medverkat i den uppdaterade digitala vägledning inom gestaltad livsmiljö som Boverket håller på att gör klart nu.

Lena Jungmark har även kontakter med andra myndigheter, kommuner och organisationer, och så skriver och reflekterar hon i Tidskriften STAD – debatt och reflexion om urbana landskap, som Titti Olsson är redaktör för. Titti Olsson har också arbetat i decennier med barns platser för lek.

– Den här hösten arbetar jag bland annat med forskningsprojektet ”Lek för demokrati”, ett Formas-finansierat projekt med parter från LTH, Konstfrämjandet Skåne, Form/Design Center och Ängelholms kommun. Vi har äntligen, efter att ha bromsats av pandemin, kommit in i ett skede där vi ska börja jobba med barnen tillsammans med en konstnär och en arkitekt. Barnen kommer att uppvakta kommunordföranden i Ängelholm med en demonstration, jobba med sina idéer för hur ett stadshus kan se ut i en bygglek och avsluta med en byggmässa för barn som invigs 24 september, säger Lena Jungmark.

– I detta projekt hoppas vi hitta nya vägar att fånga upp barnens idéer och lösningar för hur stadens viktigaste byggnad för demokrati ska utformas. Genom byggleken närmas vi oss frågan på ett lekfullt sätt tillsammans med fem klasser med elever i årskurs fyra.

Just nu pågår också arbetet med att brett lansera boken ”Barn Plats Lek Stad –strategier för barnvänlig stadsplanering”, inte minst bland beslutsfattare. Kan man beskriva den som ett slags bokslut över det arbete Tankesmedjan Movium gjort hittills kring barns utemiljöer?

– Den är något av en lägesrapport, här står vi idag i forskningen och här står vi i samhällsutvecklingen. Vi har velat vara spetsiga, och visa vilka politiska beslut som krävs för att vi ska komma framåt och bättre stå upp för barnens rätt.

För barnens livsmiljöer är inte en het politisk fråga, menar Lena Jungmark, även om det verkligen borde vara det.

– Ingen säger att vi struntar i barnen, men de får väldigt ofta stå tillbaka till förmån för andra intressen. Trafiken har exempelvis alltid företräde; man ifrågasätter inte vägar och parkeringsplatser på samma sätt som man ifrågasätter lek. Frågan tenderar att försvinna i planeringsprocessen och till syvende och sist blir det en ekonomisk fråga – att avsätta mark där barnen kan leka och röra sig kostar pengar och då har barn och unga ett dåligt förhandlingsläge. Hela grönstrukturen i stadsmiljön är utsatt för lystna blickar i förtätningsivern!

Gröna plättar ses främst som platser att bygga mer bostäder på och Lena Jungmark upplever det som att barnens utemiljö är en fråga som går under radarn, att saker bara sker.

– Efter pandemin har vi alla fått en känslomässig upplevelse av att vi behöver de gröna ytorna. Kanske kan vi då förstå hur viktiga de platserna är för barn och unga som är hänvisade till sin närmiljö. De har inga pengar och ingen möjlighet att förflytta sig så deras vardagsupplevelser måste vara bra om alla barn ska få en god gestaltad livsmiljö.

Lena Jungmark menar att det ofta blir landskapsarkitekterna som ska hitta fungerande lösningar på snålt tilltagna miljöer, men att det borde vara långt innan dess som man står upp för barnens intressen.

– Det är ett väldigt tryck på de gröna stråken i staden, där man vill utnyttja all mark på bästa sätt, de som promenerar eller bygger kojor har inte så starka röster. Om man tänker på staden som helhet så kan det vara olika insatser som behövs i olika delar av staden. I ytterstaden finns ofta mycket grönytor, där kan vi behöva lägga till andra saker än vad som behövs i innerstaden, där man behöver värna de grönytor som finns. För att få reda på hur barn och unga upplever och använder sin närmiljö behövs en verklig dialog med barnen och de unga själva, säger Lena Jungmark.

– Det är denna långsamma process vi vill peka på i boken, att intressen står emot varandra och vi vuxna måste lyfta fram barnens intressen bättre. Vi vill även fördjupa begreppen; det finns kunskap om vad barn är och behöver, men i praktiken är det ändå svårt att hävda hur viktigt det är. Vi vill driva frågan utifrån kunskap och forskning, eftersom vi som samhälle behöver veta vad vi förhandlar bort.

Men vad i processen behöver ändras? Ingen vill ju egentligen skapa dåliga livsmiljöer för barn.

– Vi tycker att den kommunala grönplaneringen bör ligga före exploateringen, och att det allmänna kommer först. Det är väldigt svårt att stoppa in grönytor och parkmark i efterhand. Vad jag får höra från exempelvis Stockholm är att de håller på med frimärksplanering, och löser tomt för tomt, fastighet för fastighet. Det gör att man aldrig hinner i kapp med den översiktliga grönplaneringen; det allmänna som binder samman, det gröna kittet.

Ett gott exempel som Lena Jungmark vill lyfta fram är Botkyrka kommun som agerar proaktivt.

– De känner oro för att hamna i samma situation som Stockholm stad och agerar för att ligga före med grönplaneringen och har till och med köpt till mark för att utöka sina förskolegårdar.

Vad har då hänt sedan 2006, när Movium fick uppdraget att följa barnfrågan? Lena Jungmark tog över 2018 efter Petter Åkerblom som haft fokus främst på skolgårdar och förskolegårdar. Han är numera universitetslektor i landskapsarkitektur vid SLU i Ultuna på heltid. Lena Jungmarks uppdrag är att jobba med barns och ungas plats i hela staden och att till en början identifiera vilka utrymmen i staden som egentligen är barnens.

– Vi följer politiken och hela samhällsklimatet, det sker långsamma förändringar som det kan vara svårt att få syn på samtidigt som det händer. Det gäller både ekonomin, hur föräldrar prioriterar nya saker, oron i samhället och relationer mellan det offentliga och det privata som skapar en ny verklighet.

En viktigt problem som Lena Jungmark pekar på är att lyckade och innovativa projekt inom barns utemiljöer är just projekt – men att det sällan finns pengar att ta in det i den ordinarie verksamheten .

– De som söker pengar får kämpa så himla mycket med finansieringen – det är ett svek mot barnen tycker jag – det måste satsas långsiktigt på barns och ungas vardagsmiljöer utomhus, men det är något med kontinuiteten i den kommunala verksamheten som tyvärr inte finns längre. Som nationell koordinator kan jag visa på att barnen är väldigt lågt prioriterade och höja medvetenheten om att man faktiskt kan göra på andra sätt.

Ett av förslagen som förs fram i boken är att tillsätta ett barnråd i varje kommun, hur skulle det se ut och fungera?

– Det finns massor av initiativ för att få med barns röster in i planeringen – men ofta berör de enskilda projekt. Jag tänker att ett barnråds uppgift skulle vara att följa de långa processer som det innebär att planera och bygga. Ofta finns en vision och en ambition att arbeta med barnperspektiv, men under plan- och byggprocessens gång fattas en rad beslut av olika yrkesgrupper. Resultatet kan bli en tumme av det som från början var en hel rock. Någon behöver bevaka barn- och unga-frågan rakt igenom och ha mandat att också kräva att visionens intentioner följs. Det är alltså inte frågan om att någon är en bov, men vi har olika roller och olika förförståelse och kunskap om vad som krävs för att bygga en barnvänlig stad, säger Lena Jungmark.

– Detta ser lite olika ut i olika kommuner, bland annat i Lund där jag bor har det funnits lokala barnombudsmän. Men det är viktigt att personen har mandat att arbeta med alla förvaltningar – park, gata, teknik, skola – och även uppåt till den politiska nivån.

För frågor som handlar om barn är ju förvaltningsövergripande, som Lena Jungmark påpekar! Barn har lite annorlunda behov än vuxna men ingen egen röst.

– Det är just detta som lyfts fram i barnkonventionen – att barn både har en röst och rättigheter.

Borde det finnas en motsvarande roll på statlig nivå? En lekmyndighet?

– Lekmiljörådet var fantastiskt med allt vad de åstadkom och gjorde, det var både en inspiratör och aktör, och drev barns rättighet till lek. Det vore såklart jättebra att ha ett lekmiljöråd. Eller så välkomnar jag budget för fem kollegor till så det finns utrymme att jobba mer aktivt och bredare med de här frågorna än vad jag klarar av med min halvtidstjänst.

Vad skulle behövas för att lyfta barnfrågorna högre upp på dagordningen? Behöver vi fler eller annorlunda mått för att mäta nyttan av lek?

– Det man kan säga är att ytan spelar roll, forskning visar att barn blir stressade av att vara på lite yta och erfarenheten visar att slitaget blir väldigt stort på små ytor och det kostar mycket att förvalta. Men det är svårt att slå fast en siffra. Boverket arbetar med frågan inför den nya vägledningen. Det finns flera kommuner som på egen hand har tagit fram en siffra som stöd i sitt planarbete.

Det kommer därför inte att komma något mått från Boverket, istället resonerar man utifrån vilka kvaliteter som behöver finnas; barnen ska kunna leka tillsammans, dra sig undan och vara ifred, de med funktionsvariationer ska ha en fungerande miljö, det ska gå att bedriva undervisning ute och de planteringar som finns ska inte slitas ner. Boverket har därför gått till regeringen och bett om att få föreskrivningsrätt gällande vilka kvaliteter som behöver finnas.

– Kunskapsmässigt är forskarna säkra på vad som behövs för att skapa bra en miljö, men det är svårt att slå fast en siffra och säga att över den blir det bra under blir det dåligt. Och samtidigt är det självklart att under ett visst mått finns det bara plats för hårdgjorda ytor.

I den nya vägledningen som kommer från Boverket i december blir det ett fördjupat resonemang om detta. Delar av vägledningen är redan publicerade.

– Vardagsmiljön är viktigast för barnen och för de äldre, de som inte har en stark ekonomi eller möjlighet att ta sig mellan olika platser. Därför måste vi vara rädda om den.