Upcycle Studios

Återvunnen betong är en av miljövinsterna i Lendager Groups bostadsprojekt Upcycle Studios. Foto: Mikkel Strange

Nya affärsmodeller i spåren av Corona-pandemin

Vi ser nu hur Covid-19-utbrottet påverkar såväl vår hälsa som hela samhällskroppen. Systemen gungar. En snar lågkonjunktur, hur djup den nu blir, verkar allt mer sannolik. Forskare inom den nya disciplinen ”planetär hälsa”, som undersöker sambanden mellan människors hälsa, andra levande varelser och hela ekosystem, ser tydliga kopplingar mellan människans enorma skogsskövling, exploatering, artutrotning och spridningen av pandemier. Biodiversitet, menar forskarna, ger oss ett ökad skydd från pandemier och klimatkriser – det ligger därför i allas vårt intresse att värna den biologiska mångfalden. Kort sagt: mångfald skapar resiliens, monokulturer gör oss sårbara.

Veronica Hejdelind

Verksamhetschef Veronica Hejdelind bloggar på arkitekt.se

Det gäller även affärsvärlden. Monokulturella företag, som har alla ägg i en korg, är sårbarare i tider av kris. Arkitektkontoren är notoriskt konjunkturkänsliga och monokulturella; de flesta anställda har liknande kompetens (arkitekter, landskapsarkitekter och byggnadsingenjörer) och de levererar tjänster till beställare i primärt en sektor.

Pandemin tvingar oss tänka om och tänka nytt. Finns det anledning att se över våra affärsmodeller och sträva mot en större diversitet inom arkitektföretagen, i syfte att skapa en större resiliens mot lågkonjunkturer och andra kriser? Kan man på så sätt minska risken för konkurser och friställning av anställda? Hur skulle en affärsmodell för arkitektkontor som bygger på en större diversitet se ut? Vilka risker respektive möjligheter skulle det innebära att styra om?

Jag ställde frågan till mina medbloggare på Sveriges Arkitekter.

Aron Aspenström svarar så här, utifrån situationen i privata företag:

”Ett spontant svar är ja, större mångfald vad gäller kompetens och affärsmodeller gör ett arkitektkontor mer motståndskraftigt i tider av kris och motgång. Att ’inte lägga alla ägg i en korg’ gäller såklart även här.

Men sedan blir frågan mer komplex. Vad menar man med resiliens? Är det att ett kontor ska undvika varsel och uppsägning, eller är det att ett kontor ska undvika konkurs genom att hitta nya vägar att sälja arkitektrelaterade tjänster? Det är inte alltid samma sak.

Små firmor kan vara resilienta genom att var och en av de anställda har många strängar på sin lyra. Lite som klichébilden av ett multikreativt musikkollektiv där medlemmar kan hoppa lite mellan att vara musiker, filmare, grafiker etc… Man kan tänka sig ett idealt scenario där arkitekten ena dagen exempelvis håller på med virtuell rumsgestaltning inom spelutveckling för att nästa dag jobba med en stadsplan.

Mindre arkitektföretag är ofta mer beroende av externa samarbeten och nätverk, vilket möjligen blir extra påtagligt i svåra tider. Större företag och koncerner har ju sina nätverk och sin kompetensbredd till största delen in house – något som å ena sidan är en styrka men å andra sidan reser frågan om vilka möjligheter det finns att omskola personal för att slippa skära ner vid en lågkonjunktur. Resiliens handlar i så fall om ett företags förmåga till intern rörlighet och omorganisering snarare än att ha en bred palett av yrkesdiscipliner där medarbetarna är mer nischade i sina roller.”

Emina Kovacic har fokus på offentliga organisationer:

”När man tänker på vikten av att undvika monokultur utifrån ett kommunperspektiv är det oerhört viktigt hur vi organiserar våra verksamheter. I tider då merparten av svenska kommuner går mot en framtid som innebär effektiviseringar och besparingar måste vi skapa en organisation med så många olika kompetenser som möjligt, helst sådana som går att nyttja på flera olika sätt. På detta sätt lägger vi inte enbart grunden för kvalitativa beslut och minskar sårbarhet i lågkonjunktur utan vi effektiviserar också kommunens verksamhet och sparar resurser i det långa loppet.

Det kan exempelvis betyda att vi rekryterar planarkitekter som är utbildade till arkitekter, fysiska planerare och landskapsarkitekter; bygglovhandläggare med arkitekt-, byggnadsantikvarisk eller byggnadsingenjörsbakgrund; projektledare som lätt kan sadla om från miljöprojekt till lantmätar- eller byggprojekt; trafikingenjörer som kan ta fram olika typer av utredningar. Professioner som har kompetens att ta sig an nya arbetsuppgifter när behoven skiftar.

Många mindre kommuner arbetar redan på detta sätt. På stadsbyggnadsavdelningen i Karlshamn, där jag är stadsarkitekt, har våra 23 medarbetare tolv olika professioner. Det ger en mångfald som inte enbart bidrar till bättre beslut utan även till personlig utveckling, engagerade diskussioner och trivsel på arbetsplatsen! När vi utöver det även har sett till att ha god representation från olika kön- och ålderskategorier, sexuell läggning och härkomst bådar det gott för framtiden.”

Från mitt eget perspektiv ser jag bolag i branschen som redan utvecklat affärsmodeller som bygger på större diversitet. Här är ett par exempel att inspireras av:

Arkitekten Anders Lendager, grundare av Lendager Group, hävdar att det verkligt hållbara arkitektkontoret måste struktureras på ett annat sätt än de gängse och inkludera fler olika professioner för att nå lönsamhet, men också för att fungera inom ramen för en hållbar cirkulär affärsmodell. Han driver idag Lendager Group, en koncern som består av tre bolag: Lendager TCW, ett konsultbolag inom management och kompetensutveckling med fokus på cirkulära affärsmodeller, som leds av Ditte Lysgaard Vind, expert på cirkulär ekonomi och management. Lendager UP är ett självständigt bolag som arbetar med resursåtervinning och köper och säljer begagnat byggmaterial. Bolaget har kompetens om materialåtervinning, upphandling, lagerhållning, utveckling etc. Lendager ARC är ett arkitkektkontor som ritar, tävlar och projekterar.

Ett annat innovativt kontor som tack vare sin brokighet har varit framgångsrikt är brittiska Assemble, ett multidisciplinärt kollektiv som arbetar på tvärs med arkitektur, design och konst. I deras team arbetar personer som har en mängd olika bakgrunder – litteraturvetare, arkitekter, hantverkare, konstnärer, liksom en psykolog och en autodidakt. De förenas av intresset för att fysiskt bygga hus, platser och strukturer tillsammans med andra i syfte att skapa och stärka gemenskaper. De arbetar i nyskapande projekt i olika skalor från utställningar och ombyggnader till nyproduktion.

Både Lendager Group och Assemble visar med sina praktiker att de har fokus bortom vad husen de ritar kan göra för beställare och brukare – de tänker vad huset kan göra för samhället i stort. Hur framtidens hållbara arkitektkontor kommer att se ut återstår att se. Kanske behöver det se helt annorlunda ut, med andra professioner och bolag i mer mixade team inom samma bolag – stora som små?

P.S. Läs artikeln i The Guardian om forskning kring planetär hälsa