Parkliv i historien

Våren 2020 kommer vi att minnas som den stora folkvandringen ut i parker och stadsnära natur. Men hur har vi sett på parkernas funktion genom historien? Ser vi annorlunda på våra gröna miljöer i dag?

Catharina Nolin är professor i konstvetenskap med parker och trädgårdar som specialområde, hon skrev sin avhandling om 1800-talets offentliga parker och hur de kom till i samband med att städerna börjar växa i hela västvärlden.

”Jag tycker att det är konstigt att man inte kan ta till sig den äldre forskningen som visar att gröna miljöer påverkar hälsan positivt. Det finns ju evidens sedan lång tid tillbaka!” säger konsthistorikern Catharina Nolin som forskar på offentliga parker.

Stadsparkerna skapades för att ge arbetare ett alternativ till gatan och värdshuset och där var det ofta förbjudet att dricka alkohol.

– Här skulle man kunna umgås tillsammans i familjer och det gröna skulle vara en fostrande miljö både för vuxna och barn.

Stockholm hade i mitten av 1800-talet världens största barnadödlighet och trångboddheten var ett av de stora problemen.

– Då planerade man de stora parker vi har här än i dag: Tantolunden, Kronobergsparken och Vanadislunden, men även Vasaparken som designades helt och hållet som en lekplats.

– Samma sak var det i Malmö, i mitten av 1800-talet anlades Kungsparken som skulle vara en park för hantverkarna och arbetarna – men dit ville inte arbetarna gå, de gick hellre till platser de själva hade valt. Senare tillkom Slottsparken och den blev lite friare och man fick använda gräset. Stadsparken i Helsingborg är ett annat exempel från samma tid. Parkerna kom ofta till genom donationer och var ett sätt göra städerna hälsosamma, men kanske främst för att främja umgänge.

– Med funktionalismen kommer synen att det är hälsosamt att vara utomhus, man ska vara brun och se till att röra på sig, leka och idrotta.

I Stockholm tillkommer då bland annat Fredhällsparken och Tessinparken. Folkhälsoaspekten stod nu i centrum, ett synsätt som stärks under 1900-talet.

Ännu tidigare än stadsparkerna fanns brunnsparkerna, som är en gammal företeelse i Sverige, de som hade pengar kunde åka dit och betala för att få tillgång till grönska och rekreation. Den som var fattig kunde bli remitterad, det skulle drickas brunnsvatten och man skulle motionera i parken.

– Dessutom har vi parkerna kring mentalsjukhusen som det inte skrivits lika mycket om, säger Catharina Nolin. Läkarna remitterade utegång i parken, patienter skulle inte bara låsas in; utemiljön var en del i den moderna behandlingen. I parkerna kunde personalen gå på promenad med patienterna som också sysselsattes genom att arbeta i nyttoträdgårdar. Ända in på 1960-talet tyckte man att parkerna runt sjukhusen var en viktig sak.

Fram till 1970-talet byggdes parkmiljöer intill stora offentliga arbetsplatser – som till exempel Marabouparken i Sundbyberg, som ägaren dessutom försågs med skulpturer av kända konstnärer. Parken skulle användas för rekreation under personalens raster.

– Dåvarande Televerket byggde nytt huvudkontor i Farsta med jättefina gårdar och IBM:s huvudkontor i Kista är placerat i ett stort naturmiljöområde – det handlade både om representation och välbefinnande för personalen, säger Catharina Nolin.

Och så helt plötsligt tar utvecklingen av gröna miljöer stopp. Varför?

– Man brukar skylla på miljonprogrammen, men det tycker jag är fel. När till exempel Rinkeby och Tensta byggdes tänkte man att Järvafältet skulle försörja området med grönytor och park. I dag vill man bygga igen miljonprogrammens öppna stråk, men där var det tänkt att man skulle idrotta och barnen skulle vara ute och leka.

Idag handlar stadsutvecklingen främst om dyra kvadratmeterpriser, man tar av grönområde för att bygga bostäder och bygger alldeles för trångt, som i Hagastaden och Norra Djurgårdsstaden.

– Bortsett från att man inte tittar på de kulturhistoriska värdena så missar man även att se till att varje människa har rätt till grönområden, säger Catharina Nolin.

Kanske kan det bli en vändpunkt efter den här våren och sommaren, men vad skulle i så fall krävas politiskt?

– Man behöver förstå att en park eller grönyta inte är en tom plätt som väntar på att bli något bättre – det vill säga bebyggt. Det är svårt att få gehör för att ett grönområde har ett kulturhistoriskt värde, men också att ju fler vi blir desto större behov av gemensamma öppna platser.