Skolhusets historia

Skolhus har alltid utformats utifrån föreställningar om lärande, synen på skolans uppdrag och idéer kring elevers behov. Men även om det funnits vissa paradigmatiska förändringar, så har den svenska skolan varit förhållandevis homogen över tid. Därför är det ibland svårt att få syn på vilka pedagogiska idéer som skolans fysiska miljö faktiskt bygger på. Det är först när vi tittar tillbaka i historien eller jämför med andra länders skolbyggnader som vi förstår att de skolor som vi är vana vid faktiskt representerar en viss ståndpunkt när det gäller skolans uppdrag, synen på lärande och barnens behov.

Text: Frida Brismar Pålsson

När folkskolestadgan instiftades 1842 rådde inte bara stor lärarbrist utan även stora brister i skolhusbeståndet. Skolverksamhet inrättades där den fick plats, och ofta fick eleverna flyttas runt till olika lokaler i byn. Det finns många vittnesmål om detta, som att man fick husera hela skolan i ett vindsutrymme med ett enda fönster, eller att eleverna ambulerade till fyra olika byar under året. När väl de små byskolorna kom på plats (ofta ombyggda sockenstugor) undervisades alla barn oavsett ålder i skolans enda rum.

I byskolan 1884 av Oscar Björck. ”Denna lärarkår bestod av gamla, avdankade män och kvinnor, som själva med nöd förmådde stava sig fram.” Ur Ett Skolsekel. Minnesskrift utgiven med anledning av folkskolans 100-årsjubileum, 1942.

Utöver pedagogiskt material för alla ämnen, kunde det i bästa fall finnas ribbstolar på väggarna för gymnastikundervisning, slöjdbänkar och en ”mobil” spis för hushållsundervisning. Ribbstolar var i sig en pedagogisk nyhet, och de skolor som inte hade det fick instruktionsplanscher för hur man kunde använda skolbänken som gymbänk istället. Det är värt att notera idag, då just slöjdsal, hem- och konsumentkunskapssal, gymnastiksal och matsal, är funktioner som även de minsta skolhusen förväntas ha.

Många skolor saknade gymnastiksal. Ur C.H Liedbeck. 1891. Gymnastiska dagövningar. Återgivna i Skolbarn, 1985.

1856 publicerar arkitekten Per Siljeström den inflytelserika skriften Inledning till skol-arkitekturen. Den, tillsammans med de arkitekttävlingar för skolhus som utlysts av Kungliga Akademien för de fria konsterna under 1800-talet, blir embryot till de allra första normalritningarna för skolhus som presenteras av dåvarande fastighetsverket 1865. Skolhusfrågan var alltså till att börja med en fastighetsfråga. Siljeström betonade ändamålsenlighet, proportioner, harmoni, ljus, placering och utemiljö – helt klart arkitektens perspektiv på skolbyggnad.

Tre skolhus i USA – förebilder för alla de skolhus som nu skulle byggas i Sverige för att möta efterfrågan sedan folkskolestadgan instiftats 1842. Ur Siljeström, Inledning till skol-arkitekturen, 1856.

I detta första utkast till lokalprogram, finns antydningar till pedagogiska ställningstaganden (som att aga bör fördömas) men däremot saknas principer för hur undervisning, lärare och elever ska organiseras och fördelas. Orsaken till det är att man är mitt i brytningstiden mellan växelundervisning och folkskolestadga (1842) och ännu råder stor lärarbrist för att kunna undervisa alla de barn som nu ska gå i skolan. Fortfarande byggdes skolhus med en enda stor sal där upp till 200 elever undervisades av en sorts hjälplärare (äldre elever) under lärarens överinseende.

Interiör över en fransk skola för växelundervisning, 1816. Detta rum ska enligt beskrivningen rymma 350 elever. I Sverige var dock upp till 200 elever det vanliga.

Borgarskapets flickskolor hade dock en intressant planlösning med moderna mått mätt. I vad som skulle kunna liknas vid en modern hemvist var deras lärmiljö anpassad efter de ämnen de skulle studera; konversation, franska, handskrivning, sömnad, musik osv. fördelade i små och stora salonger. Denna typ av variation i rum och inredning kan vi också hitta i de progressiva experimentskolor som existerat parallellt med det allmänna skolväsendet: Palmgrenska samskolan i Stockholm, Deweys experimentskola i Chicago och Maria Montessoris skolor i Italien.

Högre elementarläroverket för kvinnlig ungdom i Halmstad. Ritad av Kurt W Beckeman, invigd 1890.

När Skolöverstyrelsen tar över frågan om skolhusen omkring 1920 går det att se en fokus-förskjutning från arkitektur och estetisk kvalitet till organisation och pedagogik. Skolöverstyrelsens egna arkitekter tar fram nya normalritningar där klassens storlek definieras och översätts till rummets storlek. Med utbildningssidans övertagande ökade också uppdelningen av salar och rum mellan ämnen och funktioner. Gymnastiksal prioriterades och fick ett eget hus. Specialsalar för naturkunskap, geografi, bild (teckning) och slöjd, samt bibliotek och någon form av samlingssal, stod också i programmet. Kompensatoriska inslag som badinrättning, tandvårds- och läkarmottagning ansågs också viktiga i större folkskolor. Det handlade alltså om att iscensätta läroplanen – både dess ämnesinnehåll och samhällsuppdraget – i skolbyggnaden.

Även om 1920-talets normalritningar efterhand blev utdaterade, fanns ändå en stark centralstyrning av skolhusens utformning genom att skolan var statlig. Skolöverstyrelsens många reformer präglar såväl funktioner som gestaltning under årens lopp. Ibåde storstäder och mindre orter utforskade man under hela 1900-talet ”hallskolan” som arkitekturprincip. Hallskolan, med sin stora centrala ljusgård med balustrader runt om, och de pedagogiska rummen i flera våningar längs ytterfasaden är än idag en populär gestaltningsidé för skolor. Jämför till exempel Glömstaskolan i Huddinge (Origo Arkitekter, 2016), Victoriaskolan i Skara (Aart Architects, 2017) och Lindholmens Tekniska Gymnasium i Göteborg (KUB Arkitekter, 2020).

Nordens första ”hallskola”: Øregaard Gymnasium i Danmark ritad av Edvard Thomsen och G.B Hagen 1922-1924.

Ett sekel senare är principen densamma men planen är dekonstruerad för att möta olika typer av arbetssätt: Frösåkerskolan i Östhammar, norra Uppland, ritad av Origo Arkitekter och Paradis Produktion 2017-2020.

1991 läggs Skolöverstyrelsen ner, och kommunerna och de privata huvudmännen tar över. På sätt och vis är vi tillbaka i en ordning liknande den vid folkskolans införande, då behovet av lärare och lokaler är skriande och experimenterandet stort. Men nu är drivkraften inte likvärdighet – att nå ut med utbildning till alla – utan vinst. Alla kan tjäna pengar på utbildning, och kraven på lokaler och lärartäthet är låga.

Den förhållandevis korta epoken mellan 1920–1960 har i hög grad format vår bild om hur en skola ser ut. Under här tiden smältes de allra äldsta undervisningstraditionerna samman med de starkaste funktionalistiska principerna för stordrift. Det som skulle kunna betraktas som en parentes i historien har blivit vår bild av en skola, medan undantagen har glömts bort och suddats ut. Med hjälp av en tidsspegel kan vi syna våra fördomar och möjliggöra innovation – tryggt förvissade om att det säkert har testats förr.