Social hållbarhet i Malmös Sorgenfri

Kan gatan planeras för att skapa bättre social hållbarhet? Det vill historikern Johan Pries och hans kollegor titta på i ett nytt forskningsprojekt som undersöker stadsutvecklingen i centrala Malmö.

Text: Kris Johnson-Jones

Johan Pries forskar på Institutionen för kulturgeografi och ekonomisk geografi vid Lunds universitet och arbetar med ett Formas-finansierat forskningsprojekt som ska titta på hur kommunens vision om social hållbarhet omsätts i konkret stadsutveckling i Malmö.

Malmö har haft en väldigt en väldigt aktiv stadsutvecklingspolitik i över 100 år men de senaste decennierna har man arbetat på delvis nya sätt. Dessa postindustriella stadsutvecklingsprojekt började i Västra hamnen och med bomässan Bo01 och har implementerats nu i Sorgenfri, Malmös första riktiga industriområde, som innan omvandlingen bestod av en mängd ödetomter och gamla industrikvarter.

–  Planeringen i Malmö präglas av en viss självkritik; Västra hamnen har inte levt upp till den uttalade målsättningen att bidra till att göra Malmö mindre segregerat och den kritik som förekommit har även lyfts av stadsplanerarna själva, som insåg att man hade misslyckats med de sociala aspekterna, säger Johan Pries.

Tanken är nu att undvika att upprepa de misstag man gjorde i Västra hamnen, och istället försöka knyta samman delar av staden och samtidigt skapa en socialt blandad stadsdel i Sorgenfri. Det är detta som Johan Pries vill studera. Kommer stadsplanerarna att åstadkomma bättre integration i Sorgenfri? Vilka är utmaningarna?

Redan i sin doktorsavhandling studerade Johan Pries hur Malmö arbetat för att skapa social hållbarhet genom stadsplanering.

–  Jag har tittat mycket på vad kan man göra med begreppet social hållbarhet och vad som faller utanför. Alltid när man hör ”social” tycker jag att man ska fundera på om det ingår i en gammal tradition där det kommer ovanifrån, eller om det finns möjlighet för andra aktörer att påverka. För 100–150 år sedan uppstod idén om social ingenjörskonst i syfte att manipulera befolkningen, hela planeringsidén har egentligen sin rot i den här demokratiskt oreglerade tanken. Det perspektivet vill jag lyfta, snarare än att se social hållbarhet som något förutsättningslöst bra, utan med vissa etiska risker och problem.

Johan Pries berättar vidare att begreppet social hållbarhet i en planeringskontext i Malmö på 2010-talet även blandas med andra idéer, som tanken om att öka stadens konkurrenskraft.

– Malmö var väldigt tidigt ute med idén om att man ska konkurrera om befolkning och en viss typ av humankapital. Det finns andra kommuner, som Landskrona, som går längre och säger väldigt öppet att man inte vill ha inflyttning av ett svagare humankapital. Den typen av argumentation är ganska ny och den påverkar hur vi uppfattar social hållbarhet. Jag skulle vilja se en mer intellektuellt intressant debatt om det. För drar man dessa tankar och resonemang till sin spets så hamnar man snabbt på ganska mörka platser; ska verkligen samhällsplanering och socialpolitik sortera människor utifrån vilken tillgång de utgör för en stad?

”En av förutsättningarna för att området ska bli levande och variationsrikt (…) är att Norra Sorgenfri blir fysiskt integrerat med Malmös stadsstruktur” står det i planeringsdokumenten. Vad tror du om den tanken?

–  Genom att använda det här utvecklingsområdet för att knyta ihop de östra delarna av Malmö som är fattigare med de västra delarna, och delar av centrum, som är mer välbärgade, får gatan effekter inte bara på platsen utan även utanför, i en relationell geografi. Det är en intressant och sympatisk tanke att försöka påverka hur människor som bor i Malmös östra miljonprogramsområde ska röra sig i staden, men är det ett effektivt och bra sätt att lösa social och etnisk segregation i Malmö? Kan den här typen av offentlig plats verkligen bära och förverkliga den idén? Det är kanske den äldsta frågan för planeringsforskningen; det finns en plan och sen blir det ändå inte som man vill, säger Johan Pries.

–  Och vad hade man kunnat göra istället? Norra Sorgenfri började planeras för 15 år sedan och är klart om många år, vad hade vi kunnat göra under tiden för att åstadkomma integration istället för att fokusera på gaturummet? Hade man istället för relationen mellan Rosengård och centrum kunnat fokusera på sambandet mellan Höja och Rosengård eller Limhamn och Rosengård? Det är idéer man tittar på när man planerar skolor för att göra dem mindre segregerade. Men det är åtgärder som inte är lika lätt att sälja in med visuell kommunikation.

Du är inte så säker på att de här idéerna kommer att lyckas, varför då?

–  Jag kan inte se att det är rummet som är problemet – Rosengård ligger 12 minuter med cykel från station Triangeln. Mycket av det vi modellerar efter i Sverige är baserat på Stockholm som är mycket mer utspritt och avdelat av vatten och stora vägar. Sorgenfri är en barriär till viss del, men det finns fina cykel- och gångvägar från Rosengård hit och in till stadens centrum. Det finns andra orsaker till segregation som är svårare att angripa, jag har bråkat med många kommunpolitiker i Malmö om detta.

–  Malmö har fruktansvärt bra förutsättningar rent rumsligt för att bryta segregationen, det är en tät stad, du kan cykla från de fattigaste delarna av staden till de rikaste på en halvtimme. Så frågan är om det något annat som är problemet – är det en ovilja hos vissa att träffa människor som inte är som man själv? Jag tror att stadens planerare behöver tänka mer på den frågan; hur mycket tror vi att lösningen man valt faktiskt kommer att bidra till att bryta segregationen? Diskussionen är inte till för att anklaga folk, utan för att se hur man kan prata om detta på ett produktivt och kritiskt sätt. Alltför ofta handlar diskussionen istället om att sälja in sig själv för att få loss resurser baserat på förväntningar som ska uppfyllas, säger Johan Pries.

Forskningsprojektet ”Norra Sorgenfri planerat, bebott och problematiserat: social hållbarhets roll i stadsutvecklingen” bedrivs av Johan Pries på Lunds universitet, Erik Jönsson på Uppsala universitet, Burcu Yigit Turan och Mattias Qviström på SLU, och Carina Listerborn och Guy Baeten på Malmö Universitet.